Det här är vad klättring handlar om

Hösten 2013 erbjöd väldigt mycket intressant i klättringsväg, på många olika nivåer. Mycket intryck, känslor och funderingar som här mynnar ut i något slags kvasifilosofisk inlägg med syfte att... tja, inte vet jag, förklara vad jag känner för klättring? Det låter bra. Det kör vi på.

Istället för att nu rabbla upp alla bravader, misslyckanden, sends, beta-varianter och diverse coola moves så slog det mig igår att en specifik händelse (som utspelade sig under två dagar) stack ut ur mängden. Att den tanken sedan triggades av det faktum att de två bilderna jag har kvar att blogga om innehöll just det problemet som kom att bli grunden för det här inlägget är bara en ren slump, jag lovar.

Problemet i fråga har såklart ett namn. Ett namn jag inte förstod i sin helhet fören efter jag väl klarat det, konstigt nog.

Perk sa kärr

Vafan? Vad är det för namn? Perk? Något finländskt? Resten förstår jag mig inte heller på. Det visade sig dock vara så att det fullständiga namnet är Perk sa kärr (...jag sa kärring). Då det är namngivet i 8a:s databas av Flash-Johan så får man ta och lita på det. Konstigt namn som förmodligen bara FA kan förklara, vem nu det är.

I alla fall! Den här linjen har för mig gott obetydligt förbi. Den ligger strax ovanför en vidunderligt blöt pöl av gegga (jag är namnets ursprung på spåren!) och var under mina första år i Knutby relativt oklättrad. Man såg inte röken av varken klättrare eller krita på problemet, som för mig förblev okänt under säkert två år. Sedan, en dag, släpper Johan lite lättsamt bomben, ”Där går det en cool travers jag skulle vilja testa. Den har en 6C-ståstart också, tror jag”. Han valsar vidare in i skogen och lämnar mig ståendes som ett stort frågetecken, med förundran, förvirring och fascination i blicken.

Efter en stund valsar även jag in i skogen och lägger problemet åt sidan, för tillfället.

Det här var ett tag sedan. Efter det, varje gång jag var i Knutby, så sneglade jag alltid nyfiket på problemet. Det såg onekligen möjligt ut, rentav roligt! Varför jag aldrig testade vet jag inte, men det dröjde till hösten 2012 eller vår 2013 (minns inte) innan jag kände på greppen för första gången. Det blev några halvhjärtade försök på starten, men jag var själv, hade bara en padda, och det var mega-über-superblött var man än trampade. Perk var inte så inspirerande längre.

Spola fram till hösten 2013. Herr Jönsson har beslutat sig för att återvända till lite mer normala breddgrader och vill bestämt ut till Knutby för att klättra. Vi värmer upp på välbekanta problem, spatserar runt i höstrusket och pratar gamla Knutby-minnen. Det slutar med att vi landar framför Perk sa kärr då Johan vill göra sittstarten. Vi borstar fram greppen, tejpar fingrarna, knyter skorna och ger oss sedan iväg på, enligt mig, höstens bästa klätterresa.

Klättring må vara en individuell aktivitet där man 99 gånger av 100 har sig själv att skylla om något går fel, men att inte säga att det är en lagsport vore galenskap. Det roliga är att 99 gånger av 100 då du klarar något så är det tack vare någon annan! Peppning, motivation, inspiration (stor del för mig) glädje och gemenskap. Det är det som gör klättring till vad det är och det är därför man blir så fruktansvärt beroende!

Perk sa kärr var just allt detta. Vi gjorde press om vartannat och flyttade omsorgsfullt paddor i hopp om att rädda den andre från en kletig död (Johans fot fick sig tyvärr en körare, pendel suger!). Vi borstade gemensamma grepp och hjälpte varandra upp med röv-pressande (intima grejer). I pauserna pratade vi studier och försökte hålla värmen. Trots att ingen skickade våra respektive problem under första dagen så åkte vi hem med mod i sinnet. Nästa gång skulle vi båda minsann skicka!

Bilfärderna hem är även de fyllda av godsaker. En radio vars intryckta knappar försvårar kanaländring spelar musik ur antingen höger eller vänster sida av bilen. Ibland byter den, om Johan svänger kraftigt eller om man mixtrar med volymen. Wrecking ball går på och vi ler trött. Bra skit, höstens låt. Nästan lika bra som när jag och Johan sjöng karaoke till Roxette något år innan för fulla muggar, medan Rebecca satt tyst och lugnt konstaterade att hon hängde med ett gäng idioter.

Dagen efter den första riktiga erfarenheten med Perk sa kärr visar sig erbjuda grymma förhållanden. Temperaturen, vinden, luftfuktigheten. Allt stämmer. Jag drar tidigt från plugget och vi ger oss av med sliten hud och revanschsugna miner. Sticket visar sig vara det bästa jag någonsin upplevt och vad som följer är total eufori.

Vi värmer upp och placerar sedan mödosamt paddorna där vi förmodar att vi kommer att stå och trampa de närmaste timmarna. Det visar sig felaktigt. Jag lyckas, av någon konstig anledning, att skicka Perk sa kärr på första försöket för dagen. Muskelminnet, sticket, koordinationen (inte likt mig), allt stämmer. Det var länge sedan jag jobbade på ett projekt under en längre period och sedan skickade, vilket gjorde den här segern en av de bästa på länge. Jag kommer ner för stenen med ett stort flin, dagen blev just grym.

Johan snörar på sig skorna, känner på det tydliga crux-movet (innehållandes en Graham-esque-liknande toe hook) och ger sig av på sin egen lilla resa. Det tog inte många försök, och vips så var även sittstarten avklarad.

Send train, woot woot!

Delad glädje är som bekant dubbel glädje. Vad blir då delad dubbel glädje? Kul hade vi i alla fall, och resten av aftonen bestod av nya projekt, Konvex, mörker och en ljuvlig hemfärd. Jag sov gott den natten, den uppslitna huden till trots.

Det är det här som klättring handlar om. Det finns ingen som beskriver det här fenomenet bättre än min personliga favorit Dave Graham, och när man hör honom förklara sina äventyr så inser man att det inte är någon skillnad på att klättra 8C eller 6C. Jag kan till fullo relatera till allt han förklarar, in i minsta detalj, då jag själv upplever det varje gång vi tar den slitna lilla Clion ut på en tur i södra Östergötland. På det viset känns klättring verkligen unikt, det är en känsla jag aldrig upplevt i något annat sammanhang.

Våren närmar sig med framsteg. Då det inte blev en resa under vintern så är mitt sug på utomhusklättring större än någonsin. Det ska bouldras, det ska ledas, det ska ramlas, det ska nötas, det ska misslyckas, det ska göra ont, det ska bli awesome!

Som det så fint frågades i Bergsport för några nummer sedan:

Vill du hellre skicka något hårt och inte få berätta det för någon, eller klara något lätt och dela med dig av erfarenheten?

Lättare svar finns inte. 

Framtida projekt på samma sten som Perk sa kärr. Vore kul att få göra min första riktiga FA, speciellt i Knutby där allt startade. Otroligt känsligt problem som har det mesta. 

På väg in i cruxet. Man kan ana gegg-härden nedanför, den är inte att leka med! Dagen efter skickades problemet med bravur! Lite komiskt att vi har samma min i nästan exakt samma move. Johan ska till vänster, jag ska rakt upp. Fokus!