Att jamma en spricka

Jag har nu klättrat i lite drygt fem år, sedan januari 2010. Fokus har hela tiden legat på sportklättring, med bouldering som andrahandsval och inomhusklättring som ett nödvändigt ont under regniga, mörka och kalla perioder. Jag må inte vara så värst stark, tekniskt skicklig eller allmänt märkvärdig som klättrare, men jag har under mina år ändå sett en hel del, rest en del och klättrat desto mer. Jag lär känna mig själv som klättrare bättre och bättre för varje säsong, varje Stångebro-burgare och varje misslyckad "uppvärmning". Det är dock något som saknas.

Jag är fullkomligt USEL på att jamma.

Vare sig det handlar om fingerjam, handjam, konstiga tumpositioner, vilken handflata åt vilket håll, hur man bör tejpa, allt allt allt, jag kan inte jamma.  Det har blivit smärtsamt (bokstavligen talat) uppenbart genom åren.

Första, och enda, I might add, gången jag klättrade renodlade sprickor var sommaren 2011. Jag tyckte mig vara, redan då, en relativt kompetent klättrare (naiv idiot med hybris och storhetsvansinne kan man även kalla det) med flera sjuor under bältet. Men den sommardagen, vid Korpberget, så kröp ödmjukheten, förvirringen och, till viss del, frälsningen fram.

Sprickklättring är hårt. Sprickklättring är svårt. Sprickklättring är en egen vetenskap. And don't even get me started on skorstensklättring! Jag försökte jamma, jag försökte verkligen, men pga bristande teknik och förståelse för fenomenet så slutade det hela med en skamsen insikt: jag kan inte jamma så jag måste därmed köra layback.

Oh the shame!

Allt blev så mycket hårdare. Folk tyckte jag var konstig. Jag tyckte sprickklättring var konstigt. Jag pumpade ur på enklare sexor och lyckades inte ens onsighta en 5+ skorstensled på topprep! Att sätta fötterna i sprickorna istället för gedigna lister som fotsteg var som att försöka prata ett språk jag inte behärskade. Allt gjorde ont, jag skrapade upp såväl rygg som byxor i under mina patetiska försök.

Med allt detta sagt, jag har numera en enorm respekt för sprickklättring och personer som klarar av det. Indian creek står inte högt upp på min önskelista just nu, men inom en relativt snar framtid så hoppas jag faktiskt kunna lära mig, i samband med att jag börjar klättra traditionellt.

Skammen har lagt sig. Nyfikenheten börjar ta över.

Boulder i Stavsjö vars inledande crux krävde att man jammar. Graden till trots så fick jag kämpa med det movet länge, och när det väl satt så gick jag hela vägen direkt. Aaaaaw jaaaaam!

(Den typen av jam jag älskar: slots. In med fingrarna, som sedan fastnar, och lägg på vikt. Sitter som i en kil, kan inte rubbas. Gör ont satan, men kräver ingen skill och är rent teoretiskt jammning!)