The flashiest flash of all flashes (but still a flash!)

I senaste numret av Bergsport så var det en artikel som tog upp såväl etiken/problematiken gällande de tre begreppen onsight, flash och redpoint inom sportklättring. Skrivet av en välkänd svensk klätterprofil, med bestämda åsikter (agree to disagree!) som var fruktansvärt specifika (kikare, hur man som säkrare får eller inte får formulera sig, etc). I alla fall, det fick mig att minnas en flash jag gjorde på västkustresan i våras. Världens flashigaste flash.

Inte flashigt på så vis att jag posade, gjorde duck face när Johan tog kort, eller visade extra mycket hud, utan snarare extremt flashig i ett klättersammanhang. Nästan så att man skäms.

Vi var inte ensamma vid Sibräcka-klippan, en frisk aprildag, strax efter ett ymnigt regn på förmiddagen. Göteborgsklättrare strömmade in när solen sprack igenom molntäcket, och många började kämpa på leden Svampbob Fyrkant (6c+). Namnet på leden var i princip anledningen till varför vi valde just Sibräcka den dagen. Hur kan man motstå ett sådant namn?! Som tur var så visade sig leden vara väldigt fin, i enlighet med namnet.

Jag hade till en början planerat att onsighta den, men då det var smått omöjligt att undvika alla beta-tips som skreks från höger och vänster hela dagen lång så sket jag i det och började titta istället. Starten var cruxet. Got it. Flera olika alternativ uppenbarade sig, inget utav dem såg så värst tilltalande ut för min del. Det såg hårt, krystat och low percentageaktigt ut.

Cruxet! Jag sträckte mig, orka bry sig om icke-existerande crimpar och spännklättring som resulterar i axlar ur led .

Dagen flöt på. Jag flashade Svampbob Fyrkants granne och fick därmed se vad som erbjöds. Johan flashade sedan leden, och jag fick ännu mer beta. Sedan skedde den mest flashiga av flashar någonsin, med så mycket beta-tips och direktioner att jag nästan funderade på att inte regga den.

Det må så vara att jag gjorde cruxet annorlunda gentemot alla andra (att vara lång är en fördel), men sedan visste jag ALLT om leden. Då Johan hängde på ett rep bredvid för att ta kort så kunde jag hela tiden fråga vilket grepp som kom härnäst, var vilorna var, var fotstegen var, etc etc. Jag började bli riktigt trött halvvägs upp, så då tog jag beslutet att bara koppla bort hjärnan.

Johan fullkomligt guidade mig upp, hela vägen, från cruxet till ankaret. Han fick peka, ge beta och heja på, samtidigt som han tog kort och jobbade sig uppåt i takt med mig (långsamt) med sin Jumar.

Pinsamt. Världens kanske genom tiderna mest instruerade flash. Inte ett grepp gick obemärkt förbi, jag kände mig under en period knappt som en klättrare.

Skam den som ger sig, och jag skiter i vad folk säger. Ska det flashas så ska det flashas, och enligt konstens alla regler (nåja...) så tycker jag att den var berättigad!

Svampbob Fyrkant var fruktansvärt fin. Min bestigning, not so much...

Halvvägs upp, kanske. Var pumpad och trött, flashen av leden till höger om Svampbob Fyrkant blev en rejäl fight som lämnade mig stum längre än vad jag trodde.