Klättringens 7 dödssynder

Högmod - Då stoltheten tar emot och du inte vågar gradera upp saker du finner löjligt hårt, eller inte vågar gradera ned för att bli stämplad som sandbagger. FA måste ju haft rätt! Eller?

Girighet - Utåt sett är du trevlig, öppen och hjälper gärna till! Innerst inne, dock, hoppas du att idioten som nu jobbar på DITT projekt ger fan i att senda. Det kan råka bli så att du ger dålig beta, borstar bort tick marks, och i framtiden inte avslöjar dina fynd av magnifika block. Det är okej, vi är alla människor (ge FAN i mina projekt, gott folk)!

Lust - Den perfekta vinkeln, det perfekta överhänget. Den har inga vilor, det är konstant, ihållande, magnifik klättring som inte bryts av annat än dina klipp. Den innehåller crimpar, gaston, underclings - allt. Det avslutas med ett dyno till en slutjugg. Du klipper ankaret utan att bry dig om fötterna, du hänger i en arm. Trettio meter av eufori och endorfiner. Det är den vackraste leden i världen. Det är nästan så att man inte vill klara den, för då är det över. Men du älskar den, över allt annat, och det finns bara här, och nu, och vi två tillsammans. Du och jag, leden, du och jag.

Avund - Svällande muskler. Felfri teknik. Alla ögon riktas mot dig så fort du lämnar marken. Perfektion. Du kan klättra traditionellt, bouldra, sport, aid, solo. Alla tittar på dig, alla vill vara dig. Jag med. Varför är du välsignad med denna förmåga, medan jag står bredvid och suktar? Det är inte rättvist...

Frosseri - Lönen är kommen. Du sneglar på utrustningen, letar skavanker, skador och spår av nötning. Jo fan, det här repet och dessa QDs som är hela 3 månader gamla börja bli slitna. Och så har ju Black Diamonds nya serie kommit, så jag beställer lite mer! Vips så är varukorgen fylld, kontot tömt, och allt du köpt ligger nu fint i garderoben bland allt annat skit (alternativt skramlar på selen och får den att se ut som en julgran, trots att du bara topprepar inomhus...).

Vrede  - Varför ska det vara så jävla svårt?! Varför?! Jag är i form, jag är stark, jag har betan, VARFÖR I HELVETE KAN JAG INTE SKICKA MITT PROJEKT?! Jag hatar klättring, ska börja med fallskärmshoppning istället, alla kan ramla nedåt i alla fall, där behöver man inte prestera... HELVETE!

Lättja - Man kommer hem efter en 9h arbetsdag. Det regnar. Du borde träna, men det där jävla gymmet innehåller ändå bara samma gamla skitleder som förra månaden, och månaden innan det. Äh, tar det imorgon, en dag hit eller dit spelar ju ingen roll i vilket fall. Behöver ju inte vara i form nu ändå, ingen resa planerad på ett par månader, har inget specifikt projekt jag jobbar på. Knäcker en öl och laddar om mentalt istället. Imorgon. Imorgon, då jävlar börjar hårdträningen.

Aaahhh, klättringen och all den glädjen! 

Klättringens 10 budord

Du skall inga andra fritidssysslor hava jämte mig

Du skall icke missbruka klättringens, din Guds, namn, ty klättringen skall icke låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn

Tänk på vilodagen, så att du helgar den

Hedra din mentor, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land

Du skall icke chippa

Du skall icke begå accessbrott

Du skall icke stjäla beta och ta den som din egen

Du skall icke bära falsk beta mot din nästa

Du skall inte ha begär till din nästas projekt

Du skall icke hava begär till din nästas rep, ej heller dennes sele, skor eller något annat som tillhör din nästa

Hedra din mentor

Beginner's Guide till Knutby

Östergötlands boulder-mekka! Allt från 3 till 8B och ständig potential för nyturer (ge fan i att sno mina projekt;), Knutby hyser idag över 200 problem! Det attraherar besökare från när och fjärran och är förmodligen det boulderområde i Östergötland man har störst chans att stöta på andra klättrare. Men med så mycket att ge sig på, där en del problem är betydligt roligare än andra - hur fanken ska man sålla?!

J-Dawg på ett av Knutbys bästa block.

Jag har nött hud, ramlat utanför paddor och vadat i Knutbys gyttja sedan 2010 - dags att dela med sig av härligheten och locka nya besökare till detta ställe! Låna en padda av LKK om du inte har en egen (går det fortfarande?) och ge dig ut, så mycket bättre än plast! Nedan följer några pärlor upp till 7A, rubriken länkar till topon på 27crags:

Sva (4)

Det första problemet man ser när man anländer till Knutby. Alltid kul med lite högre, enklare problem. Att ta sig ner är sedan snäppet hårdare...

Did I dissapoint you? (5)

Ett av de första problemen jag gjorde. Illustrerar utomhusklättring på ett bra sätt då fötterna är sketchy och graden oförståelig fören man gjort problemet. Kan göras med eller utan areten.

Månskäran (5)

Mmmmm, sva på riktigt. Vässa skorna och jobba med benen! 

Gubbkeps (5)
Försök att mantla den och se snygg ut, I dare you!

Bohusdrömmar (5)

Knutbys finaste femma! Om du bara ska göra en femma från min lista så välj denna! 

Suget (5)

Kort men kul! 

Get it! Rebecca på Suget.

Citronette (6A)

Ramla inte ned på trädet...

Mental resa (6A/B)

Fantastisk! Vill inte spoila mer än så - gör den! 

V10 (5)

Eminent liten sak, sörjer fortfarande att den aldrig fick ett värdigt namn,

Sydpilaren (6B)

Lika fin som de närliggande, hårda klassikerna.

J-Lo (6B+)

Hög och fin, hård start men sedan nice.

Stukningen (6B+)

På tok för få repetitioner! Ta med en stålborste och rensa upp härligheten. Ömma tår garanteras. 

Kolossus (6C)

Legendarisk.

Anal intruder (6C)

Lägg en sten under paddan om du vill uppleva ursprunget till namnet. 

Meles meles (6C)

Ytterligare en legend.

Prize Cut (6C)

Tips från coachen: ramla inte från toppen (aj).

Perk sa kärr... (6C)
Lika fin som namnet är konstigt och marken under är blöt.

Kristi brud (6C+)

Hintar om ursprunget till namnet "Knutby" (området heter egentligen Knutstorp).

Tips och trix för ett optimalt Knutby-besök

• Parkera så att du inte blockerar brevlåda, vägar eller kurvor - visa hänsyn då området är hårt trafikerat av klättrare och därmed märkbart hos lokalbefolkningen! 
• Knutby brukar stänga ett par veckor på hösten för jakt - håll koll och respektera! 
• Ta med en skräppåse och plocka med dig allt du hittar. Jag har släpat stolar, plockat blöjor och annat bös genom åren. Keep Knutby Clean (KKC)! 
• Ta med en stålborste, många av de lite mer oklättrade problemen kan vara mossiga.
• Var beredd på att det är lite blött på sina ställen, speciellt under Mad Hooker-blocket och Perk-blocket. 
• Myggmedel på sommaren, det kan vara ett rent helvete. 
• Besök även Kanstorpet och Mauritzholm som ligger i närheten! 
• Topo på 27crags. Brukade finnas gammal, original-PDF på thestickler.com, men den verkar ligga nere? Någon som kan maila mig ett ex?! 
• Tejp. Du kommer börja blöda! 
• Have fun! :))) 

Wescoast bestcoast let's go!

Den något så när årliga resan ner till herr Jönssons hemmaklipppor utfördes med bravur förra helgen! Climbtastic Three blev förstärkta av en talang som en gång började sin resa på Campushallen när jag och Rebecca jobbade där. Då - total dominans på den 8.4 meter vertikala klätterväggen. Nu - total dominans på vertikal, klassisk granitsportklättring uppåt 20 meter. Marina är här för att stanna!

Då vi nu var fyra så blev vi två replag också - så jävla skönt! Flyt i klättringen, gott om tid och dessutom en till som gillar Zara Larsson (EM-låten är grym!). Regnet på förmiddagen under lördagen till trots, vi anlände till Hållsunga med kliande fingrar och förhoppningar om stordåd. Sedan mötte vi danskarna vid klippan och blev förvirrade till tusen.

"Flö legge klåe nue då?" - Betyder tydligen vad är klockan, typ. Tror jag. Jag mumlade något om att "Den där 6c-leden var fin" och avlägsnade mig sedan snabbt. Marina stod kvar som ett frågetecken, Johan och Rebecca höll sig mest borta. Danska borde förbjudas av Genèvekonventionen.

Klättringen då? Jovars. Vi körde så mycket vi kunde på smått och gott. Flash och onsight för hela slanten, såväl lördag som söndag (Älvbroklippan). Grepp slets sönder, konstiga ledkorsningar trasslade rep och klättrare (my bad) och Rebecca somnade i solen.

Topp 5:

• Johans hurly-burly 7b-onsight.
• Rebeccas Hilleberg-mania (bra skit), tältplatsen vid havet var magisk! 
• Sva-leder som förstörde allt som hade med höfter att göra.
• Försenade majskolvar och tzatsiki-burgare (?).
• Underbar morgonfläta.

Vi kör igen nästa år!

Fotocred: Marina.

Teamblixt goes north! Abisko - Kebnekaise - Nikkaloukta.

December 2015. Familjen Blixt är samlad inför högtiderna och pratar gamla bravader samtidigt som de blickar framåt. Vad har egentigen 2016 att erbjuda? Storslagna idéer, magnifika äventyr, omfattande expeditioner - det är lätt att vara tuff framför brasan, i soffan, med en kall julöl i handen. Då, helt plötsligt, efter en stunds tystnad, pratar Olle:

Ska vi skida Abisko - Nikkaloukta och ta Kebs båda toppar?

Tonen är seriös, blicken stadig och den efterföljande tystnaden total. Med obefintlig betänketid så svarar jag såklart:

Ja för fan! 

Spola fram ett par månader. Klockan närmar sig lunch, det är måndagen den 28 april. Vi befinner oss i en högt belägen dalgång där stark motvind, snöyra och nederbörd plågat oss sedan morgonen. Jag är trött, blöt in till bara skinnet och köldfaktorn gör så att kylan övergått till regelrätt smärta - det fullkomligt bränner på huden. Vi passerar en fjällstuga till förmån för - pay attention now - en jävla snödriva.

Jobba dig torr! Vi gräver in oss, käkar lunch och sedan drar vi vidare! - skriker Olle, i full färd med att gräva ut en grotta i snön.

Jag är trött och hungrig, plus att mina heliga värmeplagg nu börjat bli blöta. Jag byter av brorsan i det påbörjade hålet i snödrivan, skovlar ut lite snö, och ser stugan i bakgrunden. Värme, torka, tystnad. Allt det som den här jävla snödrivan inte erbjuder. Jag ger upp, får ett utbrott, och vi beger oss efter en kort överläggning bort mot stugan. Resans enda "nederlag". Vi vilade i en timme, åt lunch, och drog efter det vidare. Kvällstimmarna erbjöd sedan på ett sådant där magiskt ögonblick. Vi stod på Kungsledens högsta punkt, stirrade ner i dalen som kom att hysa nattens tältplats, och började nedstigningen i takt med att solen försvann över fjället. Magiskt.

Stycket ovan är en bråkdel av vad vi upplevde. Jag försökte skriva om allt, men det blev lite väl långt. Summerar det istället med några bilder.

Landskapet var, såklart, fenomenalt. Varje dag bjöd på unika vyer som gjorde en lika tagen varje gång.

Fjällpulkan var grym. Jag bar mest ryggsäck, men det lilla jag testade var nice. Förutom i nedförsbackar, då jag som novis skidåkare drog i hög omgående pga att pulkan tryckte på bakifrån. Det blev ett par vurpor under veckan, men inga benbrott!

Dag 2 - de gamla tjärade träskidorna fungerade inte i värmen. Vi såg ett par spanjorer gå förbi när vi hade paus, så då tänkte vi att det kanske var möjligt att vandra! Ett par timmar av snöpulsande och hård vandring senare var vi redigt trötta - dessutom visade det sig att spanjorerna, som vi passerade rätt så omgående, alla hade snöskor... Äh, det gick utan!

Före...

...efter! Vi borde haft med oss två snöspadar, men så kan det vara. Var riktigt kul att varje kväll gräva ner sig och bygga vindskydd, även om det tärde extra på ryggen som redan slitit under dagens skidåkning.

Tältet (Fjällräven Keb Endurance 3) var grymt. Har släppts på marknaden nu i mars 2016, och jag kan inte göra annat än att rekommendera det. Stort tack till Naturkompaniet Linköping och Fjällräven för lånet - bättre jobbförmån får man leta efter! 

Tidig morgon för bestigning av Kebnekaise. Vi gick upp mellan 0400-0600 varje dag - ingen jävla latsemester här inte! 

Vädret var bra vid topptursförsöket, förutom uppe på Vierranvárri. Snöyran gjorde det tillfälligt omöjligt att skilja mark från himmel. Se upp för stupet bara, sade Olle när vi letade efter rätt väg ned. Jodå, kändes bra.

Med nära ingen erfarenhet alls av alpina eskapader så fick sunt förnuft och logiska överläggningar inom #teamblixt lägga grunden för bestigningen. Kebnekaise är inget svårt berg, men i vinterförhållanden vet man aldrig, och väderleksrapporten hade varnat för stormvindar på toppen.

Nordtoppen, ca 12:00 den 31 mars. Bra utrustning gör mycket, kunskapen att kunna använda den rätt desto mer. Är supernöjd med i princip alla mina inköp inför resan, inte minst min Keb-jacka och Keb-byxor. Nu har de verkligen förtjänat sina namn! 

Stor del i att resan blev så lyckad var tack vara brorsan. God vintervana, metodiskt och militärt utförande i avgörande moment, precision och noggranhet konsekvent genom turen. Hade inte velat göra det här med någon annan! 

Selfie! 

Feberyra och influensaliknande symptom ledde till att vi fick skjuta upp allt en dag och därmed offra vilodagen innan topptursförsöket. Vi hade skidat över åtta mil med packning, ofta i jävlig motvind och snöyra. Tidiga morgnar. Då, efter fyra och en halvs dag skidande samt tio timmars klättring, tog det ut sin rätt och jag bröt ut i ett skrattanfall. Jag minns knappt varför...

Klassisk tältbild! Det var en sjukt go känsla att inte bara hålla tempo med, och ofta köra snabbare än, alla turåkare som med sin lättare packning spenderade nätterna i varma (och dyra) stugor. Väldigt få som tältade faktiskt. Den kyliga uppstigningen till trots, med stelfrusna kängor, det var lätt värt att tälta! 

Det var en fantastisk erfarenhet och upplevelse. Dessutom så fick jag hälsa på Olle i Boden och det var trots allt ett tag sedan vi hittade på något ordentligt tillsammans. Nu, tillbaka i värmen i söder, är jag dock fullt inställd på klättringen igen. Tack o hej fjällen, vi kanske ses i Sarek om några säsonger!

Last day best day

Som det sig alltid bör - sista dagen på är alltid den bästa. Pressen och stressen släpper, en bare klättrer så att säga. Då jag pajade axeln i höstas så har det inte blivit mycket gjort de senaste månaderna, det sista som hanns med var ett kyligt Bistaberg i oktober. Sämre alternativ finns.

Alzheimer-flashade Lilla flickan zombie (fantastisk led) och fick sedan se Reb redpointa den (PB, woop woop!). Då jag inte ville pusha min axel till max så blev det lite lättare klättring, och det första jag gjorde efter uppvärmningen var att soloklättra Ättestupan. Har funderat på det under en längre period, fanns egentligen inte så mycket mer att tänka på. Hjärtat satt i halsgropen till en början men lugnet kom lagom till sista tredjedelen och den finfina mantlingen. Bra skit!

Snart vår. Nu är det rehab på schemat, så får vi se vad som händer framöver. Har fortfarande siktet inställt på Pieta, men det där med tydliga mål har aldrig varit min grej. Onwards! (Video-cred till @platyspace)

EDIT: Nähe, videon sammarbetar inte...
EDIT2: Nämen titt så fint, det fungerar! Näst bästa sololeden hittills :)

Länk istället.

Framtida projekt i Östergötlands omnejd

Efter att ha sammanställt en lista på de (enligt mig) bästa sportsexorna i Östgötaguiden så började jag fundera. Jag fick efter det inlägget mottaga en del... vi kan kalla det konstruktiv kritik? Det var uppenbart att jag inte hade klättrat tillräckligt mycket för att göra en sådan lista rättvisa, och jag är till viss del benägen att hålla med.

Så, den här gången utan ett specifikt gradspann i åtanke, vilka är egentligen de finaste linjerna i närheten? Vilka leder bör jag ge mig på nästa säsong? Vissa leder har jag haft i tankarna länge, andra är lite mer färska. Here goes.

Pieta - Garpedans

En mytomspunnen och lokalt känd led som utöver sin historia även ser sjukt cool ut. Med Västerviks-området karakteristiskt lena granit består Pieta utav flera meter blank, vertikal och vad jag förmodar är väldigt teknisk klättring. Trots att den är relativt orepeterad (tre bestigningar totalt?) så har den inte växt igen, så det här är faktiskt den led jag är mest sugen på av alla på listan. Någon som har beta?

Karelin - Solvik

Efter att ha säkrat Johan på den här skönheten vid säkert 15 press och otaliga doggningar så har inte bara betan smittat av sig, utan även entusiasmen och viljan att göra den. Kände på den vid ett tillfälle för ett par år sedan, men nu är jag sugen på mer. Teknisk, känslig första halva som med sina få bultar får det att kittla i magen. Tic-tac toeandet på mitten som avslutas med en redpointcruxdyno, och sedan ett litet tak att forcera innan man kan klippa ankaret högst upp på klippan. Vilken beast!

Kennys crack - Jonsbo

Monster! Gradmässigt den lägsta på listan, men jag kommer ha betydligt mer problem med den än andra. Sprickklättring som kräver tekniker jag bara kan drömma om. Friends och kammar större än min  röv (nästan) och ett tak som jag sist knappt kunde aida mig igenom. Det kommer bli en sjuk kamp!

Tynn Onsight - Korpberget

Nej, inte  det Korpberget. En okänd klippa med ett fåtal leder, långt bort från Linköping. Lär vara igenmossad (någon som varit där?). Men av allt att döma så måste man någon gång i livet klättra den. Efter lovord från Fredrik Andersson, som var med att etablera klippan, och konsultation med guiden så är saken biff: den här ska onsightas! Någon som är sugen?

Rampfeber - Jällsjöklippan

Har inte varit vid Jällsjöklippan på flera år. Allt annat i sportväg är avklarat, så motivationen till fler besök sjönk i och med Johans send av leden. Ett blankt face med arete till höger och ramp till vänster som avslutas med tunna crimpers på den rödaktiga granit vi är så vana vid från övriga crags i området. Kan tänka mig att det är grymma fotomöjligheter på den här också, i och med läget. Om nu inte hygget vuxit igen totalt sen sist, vill säga.

Nosferatu - Solvik

Den andra traditionella leden på listan. Helt annan karaktär. Smalare spricka, från botten till toppen, en av få naturligt säkrade leder på Solvik. Har sett folk toppa den ett fåtal gånger och jag blir sugen att knyta in mig varje gång. Kanske nästa projekt i Solvik efter Karelin? Någon som har ett kilset att låna ut?

Sommar med Hampus - Ågelsjön

Såväl DWS som soloklättring har lockat de senaste åren, men det har aldrig blivit mer än mentala utmaningar. Här vore det kul att verkligen få kämpa sig upp, kanske ta ett par läskiga fall i cruxet (var nu det är), få känna på ett par ryggplask. I och med att jag i snitt bara besöker Ågelsjön en gång per år så får det bli målet sommaren 2016, utan tvekan.

Utopia  - Solvik
A man can dream...

Vad har jag missat den här gången? (Du vet vem du är ;)

Garpedans is the shit!