Höstens alla färger

Cheezy titel, jag vet, men va fan... Ibland så får man vara lite klyschig!

I alla fall! Dags att döda bloggtorkan med en liten summering av vad som skett, vad som sker, och förhoppningsvis av vad som komma skall. Inlägg rörande löpning kommer garanterat inte att dominera feeden något mer då min kassa kropp vägrar göra det min skalle vill.

Knät är trasigt satan. Rehaben har inte hjälpt hittills och jag har tagit en paus i hopp om att motivationen ska återvända. Får väl bli något mer test innan jul, men jag är inte ens lite smyg-optimistisk längre. För många misslyckanden, för många deppiga promenader hem då knät vägrat samarbeta.

Så, vad gör man då istället? Tja, jag har hört talas om den här lilla saken som kallas klättring, det verkar ju lite intressant! Även om jag redan tröttnat på plast (har inte kört mer än 10 gånger i höst!) så har uteklättringen verkligen fått igång mig! Västervik, Höversby och Knutby, hederliga destinationer man kan lita på!

To summarize:

• "Aj, gör det såhär ont att använda klätterskor?!"
• Heldagar i skogen är det bästa som finns!
• Västervik är inte bara en superb klätterdestination, det blir dessutom nästan som en mini-semester som får avsluta veckan!
• Gamla rostiga projekt i Knutby ser helt plötsligt attraktiva ut igen! Ett har redan skickats, fler på gång! 
• Gamla rostiga projekt i Höversby ser plötsligt ännu mindre attraktiva ut! Sveriges mest sandbaggade 7A, någon?
• Jag älskar min dunjacka.
• Wrecking ball med Miley Cyrus är höstens klätter-låt. 
• Mina fingrar ogillar att deras vila är över.
• Jag kan fortfarande inte klippa karbiner ordentligt när jag ledklättrar. 
• Nu när Jösse är starkare än någonsin och jag svagare än på länge så känns det som för tre år sedan, rookie-takterna sitter i! 
• Positiv attityd och vilja >> stick och beta. Viktigt! 

Enough text, bring on the pictures! 

Vackert ljus i Höversby. Reb funderar beta.

Johan är en jävel på att spotta. Lyser han inte med sin frånvaro (som under denna kaffepaus) så får man istället ett knä i ryggen eller konstiga paddflytt som resutlerar i makabra landningar. En riktig förebild ;)

Processen gjordes kort (av Johan) på denna dynamiska 7A-boulder. När jag kände på flytten så blev det pinsamt uppenbart hur lite jag klättrat.  

Precision på alla plan! 

GET IT! Det var inte mycket till sloper, men det gjorde problemet roligt! Game face! 

Pilates tror jag den hette (någon av varianterna). Finfin layback-klättring. 

Ryss-Reb domderar ut order om hur paddor ska flyttas. Ingen ifrågasätter. 

Inget slår en tight häl! Lyckades flasha denna pärla (ståstart till Prophesy).

Årets bild (tack Reb!)? Inget slår en bra slab (förutom överhäng, vertikala väggar, traverser samt link-ups)! 

...

Looking forward?

• Nya klippor, please!
• Ännu en West Coast trip?! 
• Kanske dags att göra något hårt på riktigt/hitta ett reellt projekt way over my head?
• Mindre inne mer ute! 

That's about it...

"My knee feels great!" said no one ever.

Det är fan inte rättvist!

Som tonåring fick jag hoppa på kryckor för många veckor efter att ha förstört mina knän. Ingen hundraprocentig diagnos någon av gångerna, men förmodade uttänjda ledband var förklaringen allt som oftast. Svullna satan och fyllda med brosk och blod, jag har nu, 10 år efter, glömt bort vilket knä som var värst och om jag pajade ett knä två gånger om, eller om det "bara" var en gång var.

Efter allt det så blev det hemska knäskydd i 5-6 år, vilket hjälpte. Inga mer knäskador, free as a bird!

Spola fram till tidigt 2010-tal. Så fort jag besvärade mig med att pausa klättringen för en kväll och istället valde att springa så kom jag hem trött, nöjd och med en dov smärta i främst vänster knä. Oh well, jag sprang ju ändå inte mer än kanske 10-20 gånger per år under nästan tre år, det var lugnt.

Spola fram till vår/försommar 2013. Löpningen hade tagit fart igen och jag hade till och med vidtagit förebyggande åtgärder för att minska risken för knäbesvär. Vad händer då, istället?

Löparknä.

Det är inte diagnostiserat av en legitimerad sjukgymnast, inte bekräftat av en läkare. Men jag känner min kropp, och speciellt mina knän. Oavsett vad det är, strikt fysiologiskt, så beror det hela på överansträngning genom för hög träningsdos på för kort tid. Musklerna och konditionen håller ett tempo mina leder inte kan följa.

Idag blir det ett nervöst första test. Ett väldigt lätt, lugnt pass, barfota runt en gräsplan. Se om vänster knä säger ifrån eller inte. Förra veckans abrupta och (för mig) hjärtskärande avbrott följt utav fruktansvärt smärta har fått mig att vila från all fysisk aktivitet samt påbörja/fortsätta lite rehab-styrka. Skiter det sig idag så blir det konsultation med sjukgymnast.

Den här veckan har varit pisstråkig. Jag behöver verkligen mina endorfiner.

Fuck you knees, fuck you very much!

Welcome to the Jungle

Så är man här igen. Den ökända skodjungeln. Som klättrare trodde jag att det var svårt nog, med alla faktorer att ta hänsyn till. Listan var "enorm":

- Aggressiva eller snälla?
- Hur sitter hälen?
- Vilket märke?
- Hur liten storlek?

Det var i princip allt. Dessutom så lyckades jag med en jackpot när jag köpte mina Miura, bättre klätterskor har jag aldrig ägt.

Sedan kom löpningen.

Löparskor. Ska det alltså vara så komplicerat? Köp ett par som sitter skönt och ge dig ut och spring, eller? Haha! I laugh in your general direction! Det är SJUKT JÄVLA SVÅRT! Kolla bara in listan:

- Typ av sko? Vill man ha ban-sko, asfalt, trail, off trail?
- Typ av sula? Vill man ha barfotakänsla eller inte, minimalistisk, ett mellanting, eller klassisk, tjock sula?
- Om minimalistisk, hur stor drop, om någon?
- Vilket märke?
- Ska man kunna springa utan strumpor i den?
- Dränering?
- Kompatibel med svensk vinter?
- Hur stor storlek?
- Färg (jag är mer fåfäng som löpare än som klättrare, tro det eller ej...)?

Det absolut svåraste är dock det faktum att man inte kan känna efter. En klättersko drar man på sig, går lite i, kanske får hänga på en liten vägg, och sedan köper man det som känns bäst. Ett par löparskor som man planerar att använda i kanske 1000 km, med sträckor upp till 160 km per gång, är annorlunda. Hur känns skorna efter tre timmars löpning i ett lerigt spår? Är komforten densamma? Passformen? Är den tunna sulan för tunn för lång-pass, den tjocka sulan för tjock?

I den bästa av världar så hade man behövt en vecka på sig för att skaffa sig en hyfsad uppfattning om vad man tycker om ett par nya skor. Nu får man istället gå på magkänsla och externa omdömen.

Mina nuvarande skor var ett bra köp. De fungerar alldeles ypperligt på asfalt, helt okej i spår, inte så bra i trail och inte alls off trail. Blir det för lerigt så kan dock till och med spår bli problematiskt då mönstringen inte är alls djup. Men på asfalt flyger jag fram!

Jag behöver nu följande:

Ett par minimalistiska trail-skor. 0-4 mm drop, har inte bestämt mig för vilka ännu. Alternativen är som följer:

New Balance Minimus 10v2 Trail. 175 gram, 4 mm drop. 

Erkänt bra märke, snygg design. Sulan ser greppvänlig ut, vilket jag behöver. Är bekväm med de 4 mm i drop jag har, så det här känns som ett säkert kort.

Merrell Trail Glove 2. 198 gram, 0 mm drop. 

Bra märke jag blivit tipsad om. Lite tyngre sko, men den ser snabb ut!

Iniv-8 Trailroc 150. 150 gram, 0 mm drop.

Lätt sko! Har fått bra omdömen, men har väldigt tunn sula, vilket är något man bör vara medveten om. Den absolut snyggaste skon någonsin, vilka färger! Finns dessutom en lite tyngre och mer stabil variant om man tycker den här är för tunn. Den här ligger högt upp på "vill ha"-listan.

New Balance 110. 219 gram, 4 mm drop.

Brorsan har loggat på tok för många km i den här skons föregångare och kunde inte vara mer nöjd. Hade den här varianten inte sett ut som en spya efter St. Patrick's Day så hade jag förmodligen köpt den, men nu är jag osäker. Finns i en annan färgkombination, har dock inte sett den i Sverige. Synd!

Jag behöver även ett par skor anpassade för spår/trail med lite mer sula, max 4 mm drop, för de kommande långloppen under 2014. Alternativen är som följer:

New Balance Minimus 10v2. 184 gram, 4 mm drop.

På hemsidan står det att skon är "odor resistant". Bara det gör skon till en seriös kandidat, även om jag inte för fem öre litar på säljsnacket. Snygg är den i alla fall!

Inov-8 Road-X-Treme 178. 178 gram, 3 mm drop. 

Rent teoretiskt så ser det ut att vara den perfekta skon, men då varken jag eller brorsan har erfarenhet av Inov-8 så ligger jag lågt. Om det är något märke jag hört bra skit om så ligger Inov-8 förmodligen i topp. Snygga skor, dessutom!

Jag är även riktigt sugen på ett par off trail-skor, minimalistiska med 0-4 mm drop. För tillfället så springer jag inget off trail då jag inte har skor som klarar det, men jag är väldigt sugen på att börja!

Icebug Acceleritas 3. 195 gram, 4 mm drop. 

Tydligen så ska sulan, som efterliknar mönstringen på traktordäck, ha äckligt bra fäste när man kör off trail. Så bra att man nästan fastnar. Då jag nu halkar runt som Bambi om det regnat så gör det den här skon väldigt attraktiv. Frågan är bara om jag verkligen behöver den... Men man måste väl stödja svenska företag?!

Sedan skulle jag hemskt gärna köpa mig ett par nya asfalt-skor, antigen ett par FiveFingers eller en tunn minimalistisk sko med 0 mm drop. Alternativen är som följer:

New Balance Minimus HI-REZ. 106.8 gram, 0 mm drop. 

Den här skon väger banne mig ingenting! Och snygg är den också!

Merrell Barefoot Run Vapor Glove. 159 gram, 0 mm drop. 

Ser ut lite väl mycket som Jamaicas färger, annars nice! Inbyggda reflexdetaljer dessutom, det skadar aldrig!

Det är med andra ord lite svårt det här, med att välja skor. Minst två par ska köpas i höst, varav ett av dem är tänkta som förstahandsval i TEC 2014 50 miles. Förmodligen kommer jag dra mig upp till Addnature i Stockholm för att testa så många skor som möjligt. Förhoppningsvis finns även ett löpband. Om inte så känner jag mig smått körd. 

I slutet av september bör jag ha åtminstone ett nytt par! Ser fram emot det väldigt mycket, mina Brooks Pure Connect till trots. De är bra, men det räcker banne mig inte med ett par skor. Min gode vän Peter hade tydligen åtta, och man kan ju som ren löpare inte vara sämre än en orienterare! ;)

Ny "extremsport" tar över!

Vilken vår, försommar och sommar det varit! Klättermässigt tämligen tunt, men nya intressen har blandats med gamla och skapat en förvånansvärt harmonisk stämning!

Efter Spanien så måste jag erkänna att jag var mätt. Plasten lockade självklart inte för fem öre, det var knappt att ens utesäsongen lyckades sporra mig till att ta i och kämpa inför det som komma skall. Våren präglades av enstaka boulder-tillfällen blandat med få träningspass. Meh.

Vi spolar framåt. En regnig söndag i Täby. Jag spenderade närmare 20 timmar i ett lerigt partytält och såg min bror springa förbi ungefär en gång i timmen. Ultralöpning, kan det verkligen vara kul? Så var min inställning innan Täby. Det varade inte länge.

Jag höll mig vaken hela dagen och hela natten. Hjälpte brorsan med att klä på sig och klä av sig efter 18 timmars springande, en galet bra tid för att aldrig ha sprungit 100 miles tidigare. Jag var hooked! Tidigare under året hade jag visserligen köpt ett par nya löparskor och sprungit lite, men det var ganska så halvhjärtat.

 

Finfina dojor! Brooks Pure Connect, riktigt sköna för asfalt och spår. Är dock redan sugen på att köpa nytt nu när jag börjat med mer trail.

Efter Täby så kom jag igång. Mer och mer, längre och längre. Mina knän till trots så började få upp flåset igen, något som inte hade hänt sedan jag spelade fotboll som 17-åring. Jag föll tillbaka i gamla vanor, och det var awesome!

Spola fram lite till. Juni, sommaren är här. Hangaren hade jag inte besökt på åratal, kändes det som. Vi drog äntligen ut till Sjöända. Jag siktade in mig på  Tahrir Square (7a). Att testa Solar Plexus (7b+) vore naivt, jag hade inte tränat pump sedan april. Det blev en chill dag fylld med foton, slabklättring, ömma tår och fin natur. All in all, det som klättring ska handla om. Vem fan bryr sig om grader?!

Varför klättra när man kan gå upp?! 

Inte för att skryta, men... ÄCKLIGT snygg bild! 

Den här med! 

Sjöända är alltid trevligt, nu med bänkar! Det har även ryktats om brygga/flotte. 

Tahrir Square (7a), en känslig historia. Man vet inte om det är fotsteg eller grepp...

Klantar nästan till det i cruxet i sedvanlig ordning. 

Ljumskarna fick jobba extra mycket! 

Slutet av juni, High Coast Ultra var på gång. 129 kilometer i rejält kuperad terräng blandat med stekande sommarhetta och fin natur. Kunde inte bli bättre! Synd då att brorsan drog på sig feber och förkylning och fick bryta. Tycker nog att tre mils löpning trots det är hårt nog, fy fan... Inspirationen flödade dock, och jag hade bestämt mig. Nu är det löpning som gäller ett tag framöver. Jag ska viga hösten åt att härda kroppen inför TEC, 50 miles it is!

Det var oförskämt fint norrut! 

Vandringssuget kom direkt! Bild tagen från Skuleberget. 

Strax innan starten på 75km. Feber och förkylning var ingen bra kombination.

Helt okej att sitta och invänta löpare när utsikten såg ut såhär. 

Stor bro. 

Snabba kläder är viktigt! Fåfängan förföljer mig även  här. Brorsan har påpekat vikten av att se snabb ut, något som  jag hävdar fungerar! Känner man sig nöjd med utrustningen så är det ytterligare ett steg i rätt riktning mot en bra prestation. Dessutom så tippades min bror som vinnare i High Coast Ultra av arrangörerna, då han hade en "snabb frisyr" och "såg jävligt hård ut". Det är viktigt! 

Klättringen läggs inte ner, men blir inte prio ett, om man säger så. Det kommer bli flertalet resor ut till Solvik, Sjöända och andra härligheter, men nu är det mest Vidingsjö-spåret och långlopp som lockar. Vi får se vad som händer och vad jag tycker om ett år. Nu är siktet inställt!

Det fina är även att jag har noterat en tidigt uppåtgående trend! 5km under 19 minuter utan några större problem (siktet är inställt på under 18 minuter), milen strax över 40 minuter, två mil under 1h30min. BMI på 18 (underviktig for the win!). Löpningen är här för att stanna! 

Redpoint vs onsight

Lätt val: ONSIGHT!

Det här är vad redpointing är för mig:

• Frustration: Att veta att du har betan och pumpen, men ändå så lyckas du inte senda direkt. Eller på andra försöket. Eller tredje. 
• Nervositet: Magen gör ont, tveksamheten, det mentala spelet som snurrar i ens skalle från morgonen tills dess att man har skickat projektet.
• Tiden: Dogga upp karbinerna för 135 gången, borsta cruxet, ändra beta, se solen försvinna ner och inse att sista presset inte hinns med.
• TÅLAMODET: I ain't got it! 

Redpointar en 7b i El Chorro. Frustration då jag inte lyckades knyta ihop säcken tidigare, klantade mig för mycket.

Jobbar in cruxet på ett kortlivat projekt. Förvånansvärt roligt crux!

Klarar cruxet!

Klipper ankaret, glad. Gjorde den här redpointen förvånansvärt bra, både mentalt och fysiskt. 

Jobbigt projekt jag lade ner efter en doggning. Inte rolig nog att lägga ner tid på. 

Kan dock tillägga att jag faktiskt kan gilla redpointing, om än sällsynt. Ser fram emot Solar plexus i Sjöända (footslip i cruxet senast, kommer skicka den nästa gång! Är nästan glad att jag inte lyckades göra den förra säsongen så att jag får klättra den igen. Awesome!) och Krigarkaninen i Solvik (boulderstart, mantling, crimpers. Teh give!). 

Det här är vad onsighting är för mig:

• Nyfikenhet: Spännande nya leder, kanske coola sekvenser? Pirriga klipp? Runouts? Pumpen?
• Adrenalinet: GAAAAAAAAHAAAAAAAA!
• Allt eller inget: En chans, bara en själv att skylla. Charmen i att chansa på sista metern och lyckas.
• Ingen press: Ibland läser man fel, ibland inte. Oh well, nästa gång! 
• Lyckan: Större än vid redpointing!

Missade den här onsighten, men det var en rolig fight!

Resans första OS-press. Tyvärr blev det inga bilder på min första 7a-onsight. 

I Spanien så redpointade jag som högst en 7b+. Tredje presset, fjärde dagen på. Det kändes bra, jag hade psyket i kontroll, var glad när jag klippte ankaret.

Jag onsightade även min första 7a. Det var en episk avslutning efter cirka 20-20 meters pumpklättring, jag chansade på sista movet och skickade! Lyckades fånga en slopig mono för långfingret, höll den precis och klippte ankaret 20 sekunder senare. Grymt! Försökte onsighta kanske 3-4 andra 7a, Var riktigt nära på några, tog footslips och läste fel på andra. Men även dessa var awesome! 

Bildblogg från Spanien!

Så! Efter en liten vänteperiod kände jag att det var dags att slänga ihop den obligatoriska bloggen fylld med bilder. En längre resa innebär allt som oftast att man blir lite trött på klättring och allt vad det innebär, men nu börjar suget uppenbara sig igen! I och med att jag nu dessutom sitter fast i Kolmården fram tills mitten av februari, vilket begränsar träningsmöjligheterna enormt, samt att jag blev sjuk strax efter hemkomsten, så är suget desto mer påtagligt! Bouldersäsongen hägrar, projekten väntar!

El Chorro var en trevlig klätterdestination. Lättillgängligt, logistiskt oproblematiskt, förhållandevis billigt, bra access, fina väggar och (som vanligt) trevliga människor. Jag känner dock redan nu att min nästkommande klätterresa utanför Sverige bör prioritera andra saker än ovannämnda beskrivningar. Även om det är väldigt skönt och enkelt så vill jag uppleva något annat, för man känner sig ändå på något vis som en vilsen turist fångad i en fälla. Jag vill åt den lite mer äventyrliga biten, söka mig bortom min comfort zone så att säga. Får se vart det bär, jag vet i alla fall att nästa resa ska fokusera på helt andra saker (förutom det goda sällskapet såklart!).

Istället för att klumpa ihop 2 veckor med bilder och historier i ett massivt blogginlägg så kommer jag dela upp det hela en bit. Många bilder kommer postas här, men vissa lämnas för stunden för att sedan återkomma i bloggar där jag snarare vill berätta något om sammanhanget än att bara smälla upp en bild och ge en kort beskrivning. Får se vad det blir av det hela, I'm gonna wing it. I vilket fall, tack till Gustav för att du tog med en schysst kamera man fick låna! Det smattrande satan när jag gick loss vid klippväggarna, kul som bara den!

Resan sammanfattat i en mening?

Oslagbart väder ackompanjerat av grym (om än smått polerad) klättring som varvades med öl och tapas med bra resekamrater. Enjoy!

Malaga! Lekte turist för en dag, fick faktiskt rabatt med Liu-kortet vid ett tillfälle (0.6 € istället för 0.9 €, stort!).

Frös röven av mig första kvällen, värmde mig dagen efter i sol och belönades med öl för mödan. Blaskig öl, but öl non the less!

Poema de Roca i bakgrunden, riktigt fin vandring för att ta sig till de olika klipporna. Bra start på dagen!

Goats, goats everywhere!

Gick Camino del Rey på en utav vilodagarna. Istället för den enastående utsikten så valde jag att beundra en blixt i betongen. Stupid...

Den absolut finaste 6a-leden jag klättrat, Bladerunner. Jag flinade hela vägen upp, helt underbar!

Helt okej utsikt om man gillar dalgångar, klippväggar och strålande solsken. Me like!

Reb flashar Bladerunner, sceneriet var magnifikt!

Sheep, sheep everywhere!

Intensiv liten 7b, den enda leden som kändes soft på hela resan. Borde ha gått på OS-press!

Gustav hoppar över resans mål, 6b, och skickar en 6b+ istället. Skorstensklättring när det är som allra bäst, otroligt teknisk klättring. Inte bekvämt i aggressiva Dragon-skor!

Jag tog säkert 30+ bilder på alla örnar. Blev en bra (tycker jag). Fantastiska djur. 

Finn ett fel. Sneaky!

Trevlig kanadensare (mitten av bilden) vi stötte på. Han tog några bilder på mig när jag klättrade, men jag lyckades dessvärre inte hitta honom innan han åkte hem. Synd, schysst kille.

Reb onsightar en 6a/+, inte ens halvvägs uppe än. Väldigt. Lång. Led. Jag tog ett par bilder och somnade sedan i solen. Grym sektor.

Missade onsighten på en av de (enligt guiden)  bästa lederna i hela El Chorro: Poema Roca (7a). Har aldrig klättrat på en så polerad led, var som att halka runt på glas. Chin up though, viktigt att fortsätta vara positiv!

Faller i cruxet, första presset på Alicia (7b+). Mer om denna led i senare bloggar. Fiiiin. 

Sen kväll. Jag må vara estetiskt obegåvad, men den här bilden blev jag nöjd  med! Reb på en annorlunda men fin 6a.

Sista vilan innan cruxet på ovan nämnda Alicia. Satte den på det här presset. 

Klippan närmast campen. Liten i jämförelse med allt annat.

Resans första! Bökig 6a+, inget att hänga i julgranen kanske. 

Gustav på samma led! 

Utsikt från campen. 

Feral dogs, feral dogs everywhere! Reb skulle klappa dem alla. Alltid. 

Första dagen, onsightar en 6c fylld med små pockets. Välkommen till kalksten! 

Camino del Rey. Stabilt bygge (eeh...). 

Jag. Älskar. Tågstationer. Det absolut bästa med att resa. Känner mig lite som Sheldon...