Den något så när årliga resan ner till herr Jönssons hemmaklipppor utfördes med bravur förra helgen! Climbtastic Three blev förstärkta av en talang som en gång började sin resa på Campushallen när jag och Rebecca jobbade där. Då - total dominans på den 8.4 meter vertikala klätterväggen. Nu - total dominans på vertikal, klassisk granitsportklättring uppåt 20 meter. Marina är här för att stanna!
Då vi nu var fyra så blev vi två replag också - så jävla skönt! Flyt i klättringen, gott om tid och dessutom en till som gillar Zara Larsson (EM-låten är grym!). Regnet på förmiddagen under lördagen till trots, vi anlände till Hållsunga med kliande fingrar och förhoppningar om stordåd. Sedan mötte vi danskarna vid klippan och blev förvirrade till tusen.
"Flö legge klåe nue då?" - Betyder tydligen vad är klockan, typ. Tror jag. Jag mumlade något om att "Den där 6c-leden var fin" och avlägsnade mig sedan snabbt. Marina stod kvar som ett frågetecken, Johan och Rebecca höll sig mest borta. Danska borde förbjudas av Genèvekonventionen.
Klättringen då? Jovars. Vi körde så mycket vi kunde på smått och gott. Flash och onsight för hela slanten, såväl lördag som söndag (Älvbroklippan). Grepp slets sönder, konstiga ledkorsningar trasslade rep och klättrare (my bad) och Rebecca somnade i solen.
Topp 5:
Johans hurly-burly 7b-onsight.
Rebeccas Hilleberg-mania (bra skit), tältplatsen vid havet var magisk!
Sva-leder som förstörde allt som hade med höfter att göra.
December 2015. Familjen Blixt är samlad inför högtiderna och pratar gamla bravader samtidigt som de blickar framåt. Vad har egentigen 2016 att erbjuda? Storslagna idéer, magnifika äventyr, omfattande expeditioner - det är lätt att vara tuff framför brasan, i soffan, med en kall julöl i handen. Då, helt plötsligt, efter en stunds tystnad, pratar Olle:
Ska vi skida Abisko - Nikkaloukta och ta Kebs båda toppar?
Tonen är seriös, blicken stadig och den efterföljande tystnaden total. Med obefintlig betänketid så svarar jag såklart:
Ja för fan!
Spola fram ett par månader. Klockan närmar sig lunch, det är måndagen den 28 april. Vi befinner oss i en högt belägen dalgång där stark motvind, snöyra och nederbörd plågat oss sedan morgonen. Jag är trött, blöt in till bara skinnet och köldfaktorn gör så att kylan övergått till regelrätt smärta - det fullkomligt bränner på huden. Vi passerar en fjällstuga till förmån för - pay attention now - en jävla snödriva.
Jobba dig torr! Vi gräver in oss, käkar lunch och sedan drar vi vidare! - skriker Olle, i full färd med att gräva ut en grotta i snön.
Jag är trött och hungrig, plus att mina heliga värmeplagg nu börjat bli blöta. Jag byter av brorsan i det påbörjade hålet i snödrivan, skovlar ut lite snö, och ser stugan i bakgrunden. Värme, torka, tystnad. Allt det som den här jävla snödrivan inte erbjuder. Jag ger upp, får ett utbrott, och vi beger oss efter en kort överläggning bort mot stugan. Resans enda "nederlag". Vi vilade i en timme, åt lunch, och drog efter det vidare. Kvällstimmarna erbjöd sedan på ett sådant där magiskt ögonblick. Vi stod på Kungsledens högsta punkt, stirrade ner i dalen som kom att hysa nattens tältplats, och började nedstigningen i takt med att solen försvann över fjället. Magiskt.
Stycket ovan är en bråkdel av vad vi upplevde. Jag försökte skriva om allt, men det blev lite väl långt. Summerar det istället med några bilder.
Landskapet var, såklart, fenomenalt. Varje dag bjöd på unika vyer som gjorde en lika tagen varje gång.
Fjällpulkan var grym. Jag bar mest ryggsäck, men det lilla jag testade var nice. Förutom i nedförsbackar, då jag som novis skidåkare drog i hög omgående pga att pulkan tryckte på bakifrån. Det blev ett par vurpor under veckan, men inga benbrott!
Dag 2 - de gamla tjärade träskidorna fungerade inte i värmen. Vi såg ett par spanjorer gå förbi när vi hade paus, så då tänkte vi att det kanske var möjligt att vandra! Ett par timmar av snöpulsande och hård vandring senare var vi redigt trötta - dessutom visade det sig att spanjorerna, som vi passerade rätt så omgående, alla hade snöskor... Äh, det gick utan!
Före...
...efter! Vi borde haft med oss två snöspadar, men så kan det vara. Var riktigt kul att varje kväll gräva ner sig och bygga vindskydd, även om det tärde extra på ryggen som redan slitit under dagens skidåkning.
Tältet (Fjällräven Keb Endurance 3) var grymt. Har släppts på marknaden nu i mars 2016, och jag kan inte göra annat än att rekommendera det. Stort tack till Naturkompaniet Linköping och Fjällräven för lånet - bättre jobbförmån får man leta efter!
Tidig morgon för bestigning av Kebnekaise. Vi gick upp mellan 0400-0600 varje dag - ingen jävla latsemester här inte!
Vädret var bra vid topptursförsöket, förutom uppe på Vierranvárri. Snöyran gjorde det tillfälligt omöjligt att skilja mark från himmel. Se upp för stupet bara, sade Olle när vi letade efter rätt väg ned. Jodå, kändes bra.
Med nära ingen erfarenhet alls av alpina eskapader så fick sunt förnuft och logiska överläggningar inom #teamblixt lägga grunden för bestigningen. Kebnekaise är inget svårt berg, men i vinterförhållanden vet man aldrig, och väderleksrapporten hade varnat för stormvindar på toppen.
Nordtoppen, ca 12:00 den 31 mars. Bra utrustning gör mycket, kunskapen att kunna använda den rätt desto mer. Är supernöjd med i princip alla mina inköp inför resan, inte minst min Keb-jacka och Keb-byxor. Nu har de verkligen förtjänat sina namn!
Stor del i att resan blev så lyckad var tack vara brorsan. God vintervana, metodiskt och militärt utförande i avgörande moment, precision och noggranhet konsekvent genom turen. Hade inte velat göra det här med någon annan!
Selfie!
Feberyra och influensaliknande symptom ledde till att vi fick skjuta upp allt en dag och därmed offra vilodagen innan topptursförsöket. Vi hade skidat över åtta mil med packning, ofta i jävlig motvind och snöyra. Tidiga morgnar. Då, efter fyra och en halvs dag skidande samt tio timmars klättring, tog det ut sin rätt och jag bröt ut i ett skrattanfall. Jag minns knappt varför...
Klassisk tältbild! Det var en sjukt go känsla att inte bara hålla tempo med, och ofta köra snabbare än, alla turåkare som med sin lättare packning spenderade nätterna i varma (och dyra) stugor. Väldigt få som tältade faktiskt. Den kyliga uppstigningen till trots, med stelfrusna kängor, det var lätt värt att tälta!
Det var en fantastisk erfarenhet och upplevelse. Dessutom så fick jag hälsa på Olle i Boden och det var trots allt ett tag sedan vi hittade på något ordentligt tillsammans. Nu, tillbaka i värmen i söder, är jag dock fullt inställd på klättringen igen. Tack o hej fjällen, vi kanske ses i Sarek om några säsonger!
Som det sig alltid bör - sista dagen på är alltid den bästa. Pressen och stressen släpper, en bare klättrer så att säga. Då jag pajade axeln i höstas så har det inte blivit mycket gjort de senaste månaderna, det sista som hanns med var ett kyligt Bistaberg i oktober. Sämre alternativ finns.
Alzheimer-flashade Lilla flickan zombie (fantastisk led) och fick sedan se Reb redpointa den (PB, woop woop!). Då jag inte ville pusha min axel till max så blev det lite lättare klättring, och det första jag gjorde efter uppvärmningen var att soloklättra Ättestupan. Har funderat på det under en längre period, fanns egentligen inte så mycket mer att tänka på. Hjärtat satt i halsgropen till en början men lugnet kom lagom till sista tredjedelen och den finfina mantlingen. Bra skit!
Snart vår. Nu är det rehab på schemat, så får vi se vad som händer framöver. Har fortfarande siktet inställt på Pieta, men det där med tydliga mål har aldrig varit min grej. Onwards! (Video-cred till @platyspace)
EDIT: Nähe, videon sammarbetar inte... EDIT2: Nämen titt så fint, det fungerar! Näst bästa sololeden hittills :)
