Framtida projekt i Östergötlands omnejd

Efter att ha sammanställt en lista på de (enligt mig) bästa sportsexorna i Östgötaguiden så började jag fundera. Jag fick efter det inlägget mottaga en del... vi kan kalla det konstruktiv kritik? Det var uppenbart att jag inte hade klättrat tillräckligt mycket för att göra en sådan lista rättvisa, och jag är till viss del benägen att hålla med.

Så, den här gången utan ett specifikt gradspann i åtanke, vilka är egentligen de finaste linjerna i närheten? Vilka leder bör jag ge mig på nästa säsong? Vissa leder har jag haft i tankarna länge, andra är lite mer färska. Here goes.

Pieta - Garpedans

En mytomspunnen och lokalt känd led som utöver sin historia även ser sjukt cool ut. Med Västerviks-området karakteristiskt lena granit består Pieta utav flera meter blank, vertikal och vad jag förmodar är väldigt teknisk klättring. Trots att den är relativt orepeterad (tre bestigningar totalt?) så har den inte växt igen, så det här är faktiskt den led jag är mest sugen på av alla på listan. Någon som har beta?

Karelin - Solvik

Efter att ha säkrat Johan på den här skönheten vid säkert 15 press och otaliga doggningar så har inte bara betan smittat av sig, utan även entusiasmen och viljan att göra den. Kände på den vid ett tillfälle för ett par år sedan, men nu är jag sugen på mer. Teknisk, känslig första halva som med sina få bultar får det att kittla i magen. Tic-tac toeandet på mitten som avslutas med en redpointcruxdyno, och sedan ett litet tak att forcera innan man kan klippa ankaret högst upp på klippan. Vilken beast!

Kennys crack - Jonsbo

Monster! Gradmässigt den lägsta på listan, men jag kommer ha betydligt mer problem med den än andra. Sprickklättring som kräver tekniker jag bara kan drömma om. Friends och kammar större än min  röv (nästan) och ett tak som jag sist knappt kunde aida mig igenom. Det kommer bli en sjuk kamp!

Tynn Onsight - Korpberget

Nej, inte  det Korpberget. En okänd klippa med ett fåtal leder, långt bort från Linköping. Lär vara igenmossad (någon som varit där?). Men av allt att döma så måste man någon gång i livet klättra den. Efter lovord från Fredrik Andersson, som var med att etablera klippan, och konsultation med guiden så är saken biff: den här ska onsightas! Någon som är sugen?

Rampfeber - Jällsjöklippan

Har inte varit vid Jällsjöklippan på flera år. Allt annat i sportväg är avklarat, så motivationen till fler besök sjönk i och med Johans send av leden. Ett blankt face med arete till höger och ramp till vänster som avslutas med tunna crimpers på den rödaktiga granit vi är så vana vid från övriga crags i området. Kan tänka mig att det är grymma fotomöjligheter på den här också, i och med läget. Om nu inte hygget vuxit igen totalt sen sist, vill säga.

Nosferatu - Solvik

Den andra traditionella leden på listan. Helt annan karaktär. Smalare spricka, från botten till toppen, en av få naturligt säkrade leder på Solvik. Har sett folk toppa den ett fåtal gånger och jag blir sugen att knyta in mig varje gång. Kanske nästa projekt i Solvik efter Karelin? Någon som har ett kilset att låna ut?

Sommar med Hampus - Ågelsjön

Såväl DWS som soloklättring har lockat de senaste åren, men det har aldrig blivit mer än mentala utmaningar. Här vore det kul att verkligen få kämpa sig upp, kanske ta ett par läskiga fall i cruxet (var nu det är), få känna på ett par ryggplask. I och med att jag i snitt bara besöker Ågelsjön en gång per år så får det bli målet sommaren 2016, utan tvekan.

Utopia  - Solvik
A man can dream...

Vad har jag missat den här gången? (Du vet vem du är ;)

Garpedans is the shit! 

Topp 3 upplevelser som åskådare

Att rangordna sina egna topprestationer är varken så värst svårt eller utmanande, men då klättring är så mycket mer än de få sends man förmår sig hinna med så fick det mig att fundera på övriga tillfällen då glädjen varit (nästan) lika enorm.

Det visade sig inte heller vara så svårt.

Man har fått se en hel del genom åren, många vänner och bekanta som klarar projekt och pushat sin prestationsförmåga gång på gång, så man kan tro att en liten Topp 3 inte skulle räcka. Nu slank det visserligen med en runner up eller två i listan nedan, men vad som faktiskt skulle listas kristalliserade sig nästan så snart som tanken om att skapa det här inlägget kom till.

3. Gustav krossar El canalillo de la mari (6b+)
För någon som föredrog bouldering och inte hade sportklättrat så mycket innan vi drog till El Chorro, Spanien, så var Gustav hänsynslös mot det mesta. El canalillo de la mari var ca 30-35 meter med ett långt, roligt dieder de första 20 metrarna (stämklättring med magnifik utsikt). Gamarna cirkulerade över oss dagligen vid den här sektorn.

Efter diedret så är man inte så värst trött, mest i benen kanske, men de sista ca 10 metrarna som går ut på facet till höger är tekniskt, känsligt och något luftig klättring. Jag minns hur jag själv hade problem i cruxet, medan Gustav på sitt press cruisade igenom det hela på ett lugnt och metodiskt vis som bara Gustav kan.

Smilbanden gick från öra till öra och kvällens 1l-öl smakade desto godare.

2. Rebecca skickar Black diamond (6b+/c)
Den här lille rackaren till led har jag aldrig förstått mig på. Har gjorde den tre gånger nu och varje gång blir jag förvånad över hur svårt jag har för att läsa den. Garanterat ny beta varje gång.

Rebecca däremot, som kan hitta grepp och beta vilket en själv får leta efter i dagar, gjorde processen kort med leden och skickade den bara ett par timmar efter att hon känt på den för första gången. Jag minns hur jag med förvåning och förvirring säkrade henne på det slutliga presset, som var tusen gånger mer flytande och väl utfört än de gånger jag själv gett mig på besten.

Inte förvånad över att hon klarade den, utan över hur lätt hon fick det att se ut, vilket är den totala motsatsen till alla mina försök.

1. Johan persar med Sara (8a)
Man korsar bara 8a-gränsen en gång i sitt liv. Att ens få göra det är mäktigt, men att få uppleva det som den novis jag var vid tiden kändes ungefär lika stort. Det är inte ofta Johan fullkomligt skriker ut sin glädje efter att ha klarat något, oavsett vad, men vrålet efter Sara är inget jag glömmer i första taget.

Första presset sket sig i cruxet. Sedan minns jag inte om det var andra eller tredje som det gick på till slut. Minns dock att vi fixade öl den kvällen för att fira (och en pizza?) innan den reggades på 8a.nu. Stort var det! Vore kul att själv få göra den någon dag.

Gustav på El canalillo de la maru, ca 1/3 gjord, det roliga har precis börjat! 

Delad glädje är sannerligen dubbel glädje. Det finns en orsak till varför jag sällan ger mig ut och bouldrar i min ensamhet. Med rätt klätterkompanjoner kan vilken skitdag som helst bli riktigt go, även om ens egen klättring inte stämmer.

Förvirring och halvdan klättring på Råsklippan - en vanlig lördag!

I sedvanlig ordning så planerar gänget i Climbtastic Three exceptionellt bra. Framförhållning är lite av ett ledord. Johans bil strulade under fredagen, så vi var tvungna att leta skjuts. Av någon okänd anledning så spenderade vi de första timmarna på fredagskvällen med att konstatera, "ja, bilen kommer inte fungera, jag undrar hur vi ska ta oss ut", utan att egentligen göra så mycket mer. Men ölen var god.

Feelers skickades till höger och vänster - sms, Facebook, you name it. Sjukdom, Chamonix, folk var i Stockholm, bilar var redan upptagna - det hela blev uppenbart: tåget till Överum! Valet stod mellan promenad till Slattefors, buss till Grebo eller tåg till Råsklippan. Inte så mycket till val...

Uppstigning. Kaffe. Packa. Tåget! Vips så var vi två, Reb stannade hemma för att kämpa emot gårdagens öl, en kamp vi alla känner alltför väl. Bakfylleklättring är dock numer snarare standard än undantaget på lördagar, så Johan och jag, som klarat oss lindrigare, rörde oss långsamt ner mot stationen.

148 spänn. Enkel resa. För en person. Linköping - Överum. Vilket jävla RÅN! Med bitter smak i munnen lade vi om planen för eftermiddagen till förmån för att kunna lifta hem istället. Man kan alltid hoppas!

Gångtunnel i Överum, feint! 

Väl framme, efter en hastig frukost och hätska diskussioner gällande småstadsfrisörsalonger, så var det dags att komma igång. Ett problem uppstod dock tämligen omgående:

Vad är det egentligen för leder som finns på Ingemars vägg på Råsklippan? 

Efter konsultation med tre förare, diskussioner med andra Lkpg-klättrare (kul att träffa folk ute!) samt ett mycket givande och trevligt samtal med en lokal veteran, så började det kristallisera sig. Såhär anser vi att det ser ut, från vänster till höger:

• Undercling (6a+): Tydlig linje, har dock av okänd anledning två bultar vid andra bult, i samma höjd. 
• Red delicious (?): Inga bultar, alltså, linjen existerar för tillfället inte (trots att folk har reggat den). Om det nu är så att den är tänkt att vara insprängd mellan Undercling och Old man river så är linjen inte direkt tydlig, och lederna bör gå in i varann. Det skulle kunna vara så att det här egentligen är 7a+/7b-leden som går mellan Old man river och Gas i magen, men Red delicious är på alla förare inritade för långt till vänster för att så ska vara fallet. Enligt mig så finns inte den här leden (än).
• Old man river (6c+): Solklart. Inga konstigheter, inga grepp har lossnat, det här är samma gamla led som tidigare. Alltså, den första bultlinjen efter Undercling.
• River (7b): Det är inget snack om att leden som går mellan Old man river och Gas i magen är den hårdaste på Ingemars vägg. Det verkar heller inte vara något snack om att det är den här leden som grepp har lossnat på (ska dock inte ha påverkat svårighetsgraden nämnvärt). Vad som däremot är oklart är namnet (har den hetat något annat tidigare, innan grepp lossnade?) och varför vissa börjat envisas med att kalla den Old man river (7b)?
• Gas i magen (6b+): Går ej att missa.
• Småländsk dynamit (6c+): Går ej att missa. 
• Björnbajset (6c): Går ej att missa. Finns dock en bult som gör att man kan gå in i Småländsk dynamit, om man känner att cruxet på den leden blir för blodigt. 
• Projekt (?): Direktstart på Björnbajset, finns inga bultar.

Så! Det tog ett tag, men det var såhär vi tolkade röran. Vore intressant att se hur de gamla Västervik-förarna ser ut och vad som omnämns i dem, om något. Lättast nu vore kanske att ta bort informationen om Red delicious och leta fram korrekt/cementera namnet på 7b-leden. Topon på 27crags stämmer inte just nu. Men men, såhär blir det ibland. Rekommenderar River i alla fall, roligaste leden på Ingemars vägg!

Johan avslutade med att plocka ned sin karbin från Dansa med myggor (äntligen) och att näääästan onsighta Ostkustens pärla. Synd att den var så smutsig/oklättrad! Får bli nästa gång. 

Vi gav oss på att lifta, men alla kollade bort och körde vidare. Förmodar att vi inte såg så tillförlitliga ut med skitiga kläder, konstiga väskor, sittandes på vägkanten klockan 18:30 i Överum en lördag. Oh well, värt ett försök! 

Tåget hem blev till gratis ersättningsbuss, så slutet gott allting gott! Men aldrig mer tåg till Överum, för det ockerpriset! Tur då att klättringen är go nog.

Coola kids sitter längst bak i bussen! Tog mig bara 25 år...

Ett pinsamt erkännande

Det sket sig. Året 2015 kan ha blivit spiken i min åh så vackra kista. Efter den slumpartade starten för sisådär fyra år sedan så har jag hållit ihop det, eftertänksamt och välplanerat, men nu så har det kollapsat.

Från och med juli 2015 så matchar jag inte längre min utrustning. 

Det är bara att lägga ner, sälja av allt och bränna upp det som blir kvar. Det som svider mest är dock hur naiv jag var under mitt första inlägg för året:

Jag gillar den orangea stilen jag kört med i ett par år nu, men det är dags för förändring. Blått kommer ALDRIG ta sig in i min kollektion (jackorna räknas inte), ej heller rosa eller neon-färger.

För det första så påpekade Rebecca snällt nog att min första Power Houdini var blå. Sedan kom jag på att mina jeansshorts (!!!) är blå. Sedan rasade allt! Ny sele behövdes i och med trasiga loopar och slitna fästen. Att ett par långa QDs saknades gjorde sig påmint gång efter gång på Eddie. Jag gav mig ut i cyberrymden och kröp tillbaka med ett skrämmande svar.

Vilken sele jag skulle "tvingas" köpa visste jag direkt, men ändå så väntade jag nästan tre veckor i hopp om att hitta annat. När det inte var någon idé längre så lade jag den i min virtuella kundvagn, och i nederlagets stund så följde ett par 17cm QDs med breda slingor med - det fanns bara ett alternativ där med (nästan)!

Blått och neongrönt.

All is lost.

OCH VAD FLINAR DU ÅT?! 

Östgötaguidens finaste sportsexor!

We've all been there. Den första riktiga utesäsongen, man har börjat lämna plasten bakom sig och har nu inget annat än granit i blicken. Det ska klättras tills fingrarna blöder genom tejpen och ögonen kliar av kritan. De lokala pärlorna ska tickas och läggas till historien. It's a good time to be alive!

Jag har självklart inte klättrat alla leder från 6a till 6c+ i Östergötland, men jag har nu i mer än fem år försökt så bra jag kunnat. Många klippor har besökts, många leder testats. När jag scrollade igenom mitt scorecard häromdagen så slog det mig hur många fina leder det finns i vår omnejd! Klassiker som, enligt mig, står sig på nationell nivå.

Utan inbördes ordning, här är mina favoriter!

Mr. Big (6a+) - Sjöända (Stora väggen)
Klippans läge, sceneriet, den karakteristiskt lena graniten man hittar ner mot Västervik och mängden fina leder, allt detta gör Sjöända till en grym klippa. Mr. Big gör det till en av de bästa. Lång, pumpande klättring på bra grepp. Nästan lite runout på facet vilket gör att man som nybörjare lätt får fjärilar i magen. Trots att det avslutas på en hylla så tillför den slutliga mantlingen något alldeles extra. Det här är en av få leder jag älskar att klättra om och om igen, trots att jag redan gjort den så sjukt många gånger. Mr. Big representerar Sjöända på ett perfekt sätt och bör inte gå någon obemärkt förbi!

Ali baba (6c) - Solvik
Den led jag klättrat mest i mitt klätterliv då den är "lättast" i Solvik. Obligatorisk uppvärmning, helt enkelt. Flytet, cruxet, slutet, höjden, klippan, tallen, starten, pumpen, betan, det allt som oftast blöta underclinget. Perfektion! För att avnjutas till fullo så tror jag dock man behöver göra den naturligt, vilket jag med stor glädje ser fram emot att få göra en dag!

Slutet gott, allting gott. Ali Baba är alltid lika rolig.

Mozart (6c/+) - Sjöända (Mozart-väggen)
Den absolut bästa sexan jag någonsin klättrat, oavsett landskap eller land (och då har jag klättrat 140+ sexor utspritt över tre länder) och den är belägen så oförskämt nära som i Sjöända! Här snackar vi überfin granitklättring på känsliga steg, små crimpar, balans och tungan-rätt-i-mun-klättring. Jag minns hur jag verkligen fick hitta min egen beta för att få det att fungera, det var den första leden jag var tvungen att tänka ordentligt på. Den kräver mycket men ger desto mer tillbaka. Om du bara ska klättra en av lederna från denna lista så välj då Mozart. Magisk.

Knugen (6b) - Korpklev
Om man räknar bort det inledande cruxet (som jag fortfarande inte förstår mig på) så erbjuder Knugen något av den mest givande klättringen som går att finna häromkring. Till att börja med, den är 37 meter (!) lång. Det finns inget fast ankare, så man måste toppa ur på riktigt och därmed få njuta av utsikten (som är fantastisk). Känslan man får på vägen upp är unik. Lite skitig, väääääldigt luftigt bultad (men ändå helt säker) och riktigt coola moves på tydliga lister. Typisk granitklättring. Resan ner till Korpklev är värd att göra bara för den här leden, tro mig. Knugen är för mig något jag brukar kalla upplevelseklättring, där allt gällande prestation och grader försvinner. Om man bortser från det inledande cruxet, förstås.

Bobo viking (6c+) - Målstena
Mini-Solvik skulle man kunna kalla den här klippan. Kortare sträcka att åka från Linköping, lägre klippa, färre leder, lite mindre överhäng, kortare promenad från parkeringen, the list goes on. En sak som däremot inte är mindre/kortare/färre/sämre är kvaliteten på lederna. Det var här jag gjorde min första 7a (Oves livs) och min första 7b (Laban) så den här klippan kommer för alltid att innebära något speciellt för mig som klättrare. Utöver dessa leder så har vi Bobo viking. Jag minns inte exakt när jag gjorde den (tänker inte tjuvkolla på 27crags), men jag har för mig om att det var strax efter Oves livs. Jag minns däremot svårigheten att klättra den inledande sprickan effektivt i början. Jag minns svårigheten att hitta en hyfsad vila på mitten. Jag minns sannerligen den coola avslutningen som ger den här leden tre av tre stjärnor.

Dagen efter igår (6c+) - Jällsjön
Områdets minst besökta klippa? Lite underligt med tanke på potentialen för nyutveckling (för såväl bouldering och repklättring), kvaliteten på lederna och närheten till Linköping. Förutom att den hyser länets kanske finaste 7c+/8a (Rampfeber) så finns där även en ypperlig 6c+. Inga stjärnor i guiden, relativt obetydlig när man väl tittar på den nerifrån, inte direkt lång och ganska så bruten med tanke på starten. Allt är dock som bortblåst när man väl knutit in sig och börjar ta sig uppåt. Känslig och kraftfull på samma gång, det gäller att ha tungan rätt i mun, och den är inte slut fören man klipper ankaret. Hade riktigt roligt på den här leden, ser fram emot att få testa den igen när Rampfeber ska bekämpas.

Queen (6b) - Ågelsjön (Stora berget)
Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte så mycket från den här leden, förutom att jag hade väldigt kul på vägen upp! Teknisk, tror jag, på små grepp som kräver god kroppsposition. Ågelsjön har aldrig varit en personlig favorit, men den här leden har fått mig att börja tänka om. Kanske får ta och boka in det årliga besöket snart...

Livets mirakel (6c) - Stegeborg
Kryptisk information i föraren bör locka de flesta klätterfantasterna att åtminstone snegla på leden. Har man sedan väl gjort det så kan man inte undvika den. Jag hade "egentligen" packat ihop för dagen, skulle bara kolla på Johans onsight. Det såg tight, spännande och klurigt ut. Väl nere på marken efter en stabil insats så krävdes det inte mycket övertalning - selen hämtades omedelbart! Bra grepp hela vägen upp, men ändå hårt! Ett par lånade Miura och lite ny beta i cruxet (som vanligt, Johan är för stark för mig), vips så var Livets mirakel flashad. En bortglömd pärla i Stegeborgs kustskogar!

Stegeborg har väldigt mycket att erbjuda, på alla nivåer. Åk dit! Rebecca skickar Cuba Cola like a baws! 

Som sagt, jag har testat långt ifrån alla sport-sexor som finns i guiden, men det börjar bli ett par stycken. Några klassiker återstår säkert, i sådant fall ser jag med glädje fram emot att få testa dem (tips?). En sak är dock säker: det är ingen brist på riktigt bra sexor i Östergötlands omnejd! Ut och klättra dem!

See you out there! 

Eddie

I september 2010 gjorde jag min första 6c, Ali Baba, nio månader efter att jag börjat klättra. Det var ungefär vid den tiden som jag satte ett större mål för mig själv som klättrare: att inom fem år ha klättrat 8a.

Den "magiska" gränsen. Fullt möjligt för en vanlig amatör, men kräver fortfarande en hel del träning, tålamod och beslutsamhet. Jag hade vid den tiden inte sett någon klättra så hårt, Johan gjorde det först sommaren 2011 (Sara i Töllsjö).

Det rullade på förvånansvärt bra. Jag gjorde Oves livs (7a) i april 2011 och Laban (7b) en månad senare. Min första 7b+ dröjde till januari 2012, Black Moon i Geyikbayiri, vilket var resultatet av en målmedveten och riktad träning hösten innan. Det hela såg på sikt ut att bli ett kortvarigt mål, att jag var för generös när jag gav mig fem år att göra 8a. Men det var ungefär vid den här tiden som jag började känna att något inte stämde, att glädjen inom klättringen inte var riktigt lika tydlig som när jag började klättra, utan att pressen, stressen och frustrationen sipprade igenom.

Glad för en stund! Hade precis gjort Black Moon, resten av resan var betydligt mer avslappnad efter det. 

Jag fortsatte visserligen att ticka nya 7b+-leder i hyfsat regelbunden takt, men det var inte i närheten av lika kul som under de två första åren. När jag i januari 2013 gjorde Alicia (7b+) i El Chorro, på tredje presset, fjärde dagen på efter en nästan två veckor lång resa, så visste jag att potentialen för högre grader fanns rent fysiskt, men att jag varken ville eller ens vågade för den delen.

När jag nu var medveten om att något inte stod rätt till så började jag fundera på orsaken. Det uppdagade sig tämligen omgående och lösningen var enkel:

Gradhetsen förstörde glädjen i klättringen och det var dags att klättra sådant som såg kul ut snarare än vilken siffra som stod efter leden i guideboken. 

Bättre val har jag aldrig gjort. Jag släppte alla mål och seriösa redpoint-projekt och började satsa på coola linjer och onsight-klättring (något jag fortfarande föredrar framför allt annat). Samtidigt var jag förbannad på att jag låtit detta hända, då jag sedan starten 2010 var medveten om att många fastnade i samma fälla, och att det nu "sänkte" min klättring till nivåer där jag var bekväm snarare än utmanad.

Med det sagt, jag tog fortfarande i, och varje gång jag knöt in mig så gick jag in i det med 110 % hängivelse. Jag onsightade min första 7a på granit, flashade ett par 7b och fortsatte ticka 7b+. Men hårdare än så blev det inte, och pressen släppte totalt. De senaste två klätteråren har varit de roligaste hittills, utan tvekan. Avslappnat och rogivande, och jag började bli mer bekväm med att testa nytt.

Soloklättring i Stegeborg. Det här är vad klättring handlar om: gott sällskap, goa miljöer och fin klättring. Skitsamma att graden är 4! 

EDDIE
I februari 2014 var vintern förvånansvärt mild. Solen var framme, snön borta och förhållandena för klättring så perfekta de kunde bli. Johan ville göra Eddie som han varit så nära på hösten innan, så Climbtastic Three gav sig ut mot Solvik innan korpen landade.

Jag vet inte riktigt varför jag i samband med detta blev sugen på att testa Eddie, men det var nog en kombination av att jag (1) inte hade några "lätta" leder kvar i Solvik som lockade, (2) att jag tyckte Eddie såg grymt cool ut och (3) att det verkade handla om min anti-stil (jag är nu på allvar förvirrad gällande vilken typ av klättring som passar mig), så lite träning inför den kommande  repsäsongen skulle bli perfekt. Jag trodde aldrig på fullaste allvar att det skulle bli mitt första 8a-send.

Eddie är FRUKTANSVÄRT intensiv. Försöker man ta krita på vägen upp så är man körd (om man inte är väldigt stark). Det är i princip bouldermove på bouldermove som avslutas med en galet pumpande tvärspricka med ett kasst sistagrepp för högerhanden där allt avgörs.

Mitten på cruxet. Hårdare än vad det ser ut, tog mig lång tid att göra det movet enskilt. Galet coolt! 

När jag började dogga den så skrattade jag mest åt hur hård den var, hur sjukt det var att Johan tog cruxet (mer om det senare) och hur omöjligt det skulle vara att göra den. Jag är ju ett pump-fenomen för i helvete, vad gör jag på en power endurance-led? Utan press, stress eller förhoppningar så lekte jag vidare.

Pang sa det, så föll jag i andra cruxmovet! Hur i helvete hamnade jag här?! Jag blev seriöst förvirrad över min utveckling på så kort tid och att jag faktiskt ens kom till cruxet utan att falla. Är den möjlig?

Sommaren kom och tillfällena i Solvik tunnades ut. De få försöken var halvhjärtade, dåliga och oprecist utförda. Ingen idé trots allt, plus att man efter cruxet har galet hård klättring kvar även om jag nu skulle komma dit. Ett framtida projekt, bestämde jag mig för.

Jag gjorde La Serdito den 4 september, drog till Kap Verde, och släppte Eddie totalt.

Spola fram till juni 2015. Tydligt mål för Solvik-säsongen var Krigarkaninen. Det kändes faktiskt gött att ha något att sikta mot, för en gångs skull, och jag lade medvetet Eddie åt sidan med motiveringen att jag hade haft storhetsvansinne året innan, det fanns ingen reell chans.

Krigarkaninen gick sådär. Alla moves gjorda, men krystad balansklättring på hyllor och slopers i sommarvärmen, det gick inget bra. Jonatans beta-förfiningar till trots, jag hade inget sug alls. Började snegla på Eddie och kände att jag inte hade något att förlora. Bouldersäsongen hade trots allt gått hyfsat, jag kanske har mer power än pump?

I förbifarten, för att bryta av mot Krigarkaninen, så kände jag på Jalapeño. Att göra den på blott andra presset, och dessutom kännas superfräsch när jag toppade ur, var egentligen årets send då det öppnade ögonen på mig (i Clarkson-anda): POWEEEEEER! Jag var starkare än vad jag trodde, varför inte kapitalisera?

Eddie var näst på tur! Så blev det, och inte långt därefter så klipptes ankaret efter ett perfekt utfört press.

Starten på det hårda, efter att man klippt tredje. Här gäller det att vara fräsch, det som återstår är minst en 7A-boulder enskilt. Skrämmande fin klättring på perfekt granit, finns det bättre power endurance-led än Eddie i närheten? 

Leden består av 22 moves samt 25 fotförflyttningar. Den nedre halvan av Eddie är tämligen enkel, men bara om man har rätt beta. Här pumpade jag faktiskt ur i början pga klantigheter, problem med fokus och förvirring över vilka steg som skulle användas. Gör man det effektivt så är man dock inte ens trött när man klipper tredje bulten.

Halvvägs in i projekterandet så insåg jag, liksom många gånger tidigare, att Johans beta inte fungerade för mig. Jag gör ett move mer, men använder underclinget i cruxet. Det gör att movet där man faller in i en side strax ovan tredje klippet inte blir lika våldsamt, och att jag då såväl orkar fånga den samt gå vidare. Då mitt fotarbete inte är lika bra som Johans så flyttade jag även högerfoten in under kroppen snarare än att stå längre bort (skitsteg!), vilket dessutom gjorde det lättare att hålla underclinget.

Slutet är brutalt. En tvärspricka med initialt halvdana steg och crimpar som mjölkar ur underarmarna snabbt. Man kan inte hänga med raka armar, utan gör en serie av axelkrävande moves gång på gång efter ett kompressionscrux (dat Beach 2015 tho). Även om man fångar slutjuggen så är man fan osäker på om man gjort den. Jag föll på tre press efter cruxet, i tvärsprickan, då jag var för trött.

Fjärde gången så klättrade jag 100 %, från start till mål. Varenda fotförflyttning, crimp, avlåsning, klipp, ALLT stämde - och det var det som krävdes.

Eddie besegrades den 14 juni 2015, lite drygt fyra år och nio månader efter att jag gjorde Ali Baba. Klättringen efter andra bulten är den roligaste jag gjort.

Ett kapitel är avslutat, och jag kan äntligen släppa det där idiotiska gradmålet jag satte upp. Det är klart, slut, finito. Ingen mer gradhets, inga mer måsten, ingen mer stress.

Nästa mål är bara att klättra. Punkt.

Måste bara nämna lite om graden jag valde att sätta på Eddie, 8a. Christian Eriksson satte upp den som 8a. Den har registrerats på 8a.nu och 27crags totalt 15 gånger (exklusive mitt send). Av dessa 15 så har 11 registrerat den som 8a+ (tre av dem har noterat den som Soft). Det är många kända namn som har klättrat den, och när profiler som Grandelius sätter den som 8a+ så skulle jag inte skämmas för att göra detsamma. MEN, det finns många anledningar till varför så inte är fallet.

• FA satte upp den som 8a.
• Johan registrerade den som 8a. Ja, vi har väldigt olika stilar, men vi är mer eller mindre identiska när det gäller gradering (kanske för att han har lärt upp mig?).
• Jag är 1.88 meter lång. Inledningen på cruxet blir markant hårdare om man är kortare. Där jag "bara" sträcker mig och sedan bumpar vidare, utan att egentligen ta i så värst mycket, vet jag att andra får kämpa. 
• Jag skippade sista klippet. Det här är egentligen den största skillnaden. Folk får säga vad de vill, men klätteretik är (hyfsat) subjektivt. Jag tycker att det i 98/100 är fel att köra med förklippta QDs, med vissa undantag (seriös livsfara eller "onödiga", krystade och bökiga klipp som ändå inte påverkar, tex första klippet på Krigarkaninen). Att däremot skippa klipp högre upp resulterar dels i en ökad mental aspekt, men även, i det här fallet, risk för markfall. Jag insåg det inte fören i efterhand (whoops), men hade jag fallit när jag höll sista juggen, och speciellt när jag tog ut rep, så hade jag med stor sannolikhet slagit i hög. Tog som sagt tre fall ovanför tredje bulten, utan fjärde klippt, och det var inte enorm marginal. Folk får tycka vad de vill, såklart, men jag känner att det (1) är "etiskt" okej och (2) inte påverkar graden tillräckligt för att sänka den till tex 7c+. Hade jag klarat Eddie om jag hade klippt fjärde QDn? Nej, inte den dagen. Men garanterat senare. Jag gillar adrenalin och att ha något som motiverar mig att inte falla, so sue me...

Anledningen till att jag ens tar upp graden, speciellt efter den inledande uppsatsen om hur grader är onda och förstör och förpestar och bla bla bla, är för att jag inte vill att folk ska tro att jag "nedgraderade" den bara för att vara cool.

Jag har INGEN ANING om graden, jag har ju för i helvete bara klättrat 7b+ förut! 

Med det sagt, tack för allt stöd, Johan och Rebecca, utan er hade det inte gått! Även Daniel och Jonatan ska ha tack för säkringar, beta-tänk och inte minst pushandet när jag pressade!

Tack och hej :)
/T

Parador direkt

Dat route.

Har det mesta. Trots en chippad första halva och (obekväm) no hands på mitten så njuter man hela vägen.

Får dessutom grym användning av mina Solution, där gummit på ovansidan spelar stor roll i taket. Inte alltid det händer! Dubbla knälås, en riktigt freaky redpoint crux-sekvens (Parador-cruxet) och ett slut där jag funderar på att skippa sista klippet för att orka.

Örn-blocket

Det tog ett tag, men efter många nyfikna blickar på 27crags och funderingar över vad som egentligen fanns på det mytomspunna blocket så blev det ett par besök.

Väl värt.

Det finns en del gammalt snack kring den här stenen, vilket till viss del märks. Väldigt få namn och väldigt få grader finns på 27crags, vilket härstammar från en konflikt jag helst håller mig utanför. Däremot så tycker jag det är synd att några av dessa finfina problem varken fått just namn eller grad. Jag var tämligen förvirrad innan vi åkte ner, något som kunde klarats upp på ett kick med rätt information, som jag vet finns därute. Att blocket sedan döpts till Örn istället för Ören (vilket sjön bredvid heter) vet jag inte om det är medvetet eller bara en oturlig felstavning...

Men men, med det sagt så är det dags att kommentera klättringen! Ett ensamt, stort och respektingivande block. Tre lätta sidor och en lite mer utmanande. Femstjärniga problem till höger och vänster. Höjden, graniten, naturen, klättringen i sig, allt klickar. Fyran på Huvudväggen är utan tvekan en av de finaste jag klättrat i graden.

För mig så var målet till en början Stigmata, ett problem med såväl grad som namn! Den gick ner tämligen omgående, och sedan följde Sans Balans som krävde lite mer effort. Jag må kanske inte hålla med om de grader som är föreslagna, men det är i alla fall något att gå på! Den som lade in Sans Balans som 7C gjorde det nog som ett statement eller skämt, vilket jag förstår nu i efterhand. Raz gav den 7B, och för mig så kanske det handlar om 7A/+.

Mycket gradsnack nu ändå, my bad. Värt att notera: FRUKTANSVÄRT ROLIG KLÄTTRING! Åk dit!

Nu till dagens video. För mig så är det ett statement. Det är dags.

Det är dags att införa kortkorta jeansshorts i klättringen. Du vet det, jag vet det. Alla vill ha det. Alla vill se det. Tydligen så höll inte Mother Nature med, då hon censurerade min Stigmata-repetition med hjälp av en körsbärsblomma. Det måste ha varit för vackert (obscent) och för expressionistiskt (vulgärt). Men men, man ser mig, det är det som räknas.

Next up, Katharsis!

Stigmata

Sans Balans

Har även länkat tre av de enklare problemen på 27crags. Enjoy :)

Vårens Knutby-dos

Ha! Som jag förutspådde i årets första blogginlägg så blev det en hel del Knutby, trots allt. Man vill så gärna testa nytt, långt bort från Linköping i nya, exotiska miljöer, men nog fan hamnar man i sumphålet under Mad Hooker-blocket likväl!

Då det tidigare år varit lagom inspirerande så har jag faktiskt njutit den här säsongen. Inget send på mitt "riktiga" projekt än, men en drös andra klassiker har såväl repeterats som skickats för första gången. Mandolin igår, bland annat, plus lite mer okända saker som bör klättras mer.

Inte mycket foton, men vi tog med kameran ut och började leka runt lite. Vips så skickas två av Johans projekt, samma vecka som han gjorde M&M! Hoppas gudarna inte tog det som ett tecken på att sakta ner framfarten, meniskproblem och knän är inget att leka med. Heal quick, buddy!

Nu längtar jag, trots utebliven pump, mest efter att Solvik ska öppna. Soon...

Monster. Kul problem. Sämst beta på videon dock.

Pumpy slopey dumpy hopey. 

Säsongens Knutby-skick! 

Vi syns framför Karelin (bästa stället vid klippan)!

En förmiddag i Knutby

Kaffet flödar i takt med gäspningarna. För en gångs skull så kommer vi iväg hyfsat tidigt. Att slippa rusningstrafiken på en vardagseftermiddag är en lyx man sällan unnar sig. Knutby på helger är sällsynt, men det är go klättring non the less.

Uppvärmning på V-stenen. Solen ligger på, de sedvanliga gamla problemen klättras i långsam takt med förhoppningar om att uppvärmningen ska resultera i ett förhöjt psyche och lite jävlar-anamma! Testade idag att klättra med strumpor (!) i mina gamla Mad Rock Flash. Oförskämt bekvämt, det måste jag säga, men precisionen var inget att hänga i julgranen. Fukten hänger kvar i luften från natten, även om vinden ökar, så vi låter Mad hooker-blocket vänta.

Demper Trav, Frälsningsarmén, Djurperken samt Samurai stod på listan. Mer kaffe. Hud flög till höger och vänster, blodet flödade likt ölen kvällen innan (jag drack 1½ Carslberg 3,5 %, börjar bli gammal). Tejp, mer tejp, lite klättring, mer tejp, Djurperken dynades, segervrål, mer tejp.

Mer tejp.

Samurais första halva är cementerad, skicket inom räckhåll. Den stenen är förvånansvärt rolig. Demper Trav nöts in, hälarna hittar sin plats och alla slopers blir lite bättre för var gång. Sedan tar pumpen slut. Frälsningsarmén skickas med ca 3m tejp, smärtan är lika hög som adrenalinet. Bra skit.

Tidig hemgång. Ingen blöja i diket den här gången, städningen från sist verkar ha lönat sig! Knutby blir renare och renare för varje gång. Måste bara ta med den trasiga plaststolen från A-stenen nästa gång!

Mer kaffe.

Demper Trav. Längsta linjen i Knutby (flest moves)? Startmovet var väldigt morpho för mig, kom inte upp från paddan...

The flashiest flash of all flashes (but still a flash!)

I senaste numret av Bergsport så var det en artikel som tog upp såväl etiken/problematiken gällande de tre begreppen onsight, flash och redpoint inom sportklättring. Skrivet av en välkänd svensk klätterprofil, med bestämda åsikter (agree to disagree!) som var fruktansvärt specifika (kikare, hur man som säkrare får eller inte får formulera sig, etc). I alla fall, det fick mig att minnas en flash jag gjorde på västkustresan i våras. Världens flashigaste flash.

Inte flashigt på så vis att jag posade, gjorde duck face när Johan tog kort, eller visade extra mycket hud, utan snarare extremt flashig i ett klättersammanhang. Nästan så att man skäms.

Vi var inte ensamma vid Sibräcka-klippan, en frisk aprildag, strax efter ett ymnigt regn på förmiddagen. Göteborgsklättrare strömmade in när solen sprack igenom molntäcket, och många började kämpa på leden Svampbob Fyrkant (6c+). Namnet på leden var i princip anledningen till varför vi valde just Sibräcka den dagen. Hur kan man motstå ett sådant namn?! Som tur var så visade sig leden vara väldigt fin, i enlighet med namnet.

Jag hade till en början planerat att onsighta den, men då det var smått omöjligt att undvika alla beta-tips som skreks från höger och vänster hela dagen lång så sket jag i det och började titta istället. Starten var cruxet. Got it. Flera olika alternativ uppenbarade sig, inget utav dem såg så värst tilltalande ut för min del. Det såg hårt, krystat och low percentageaktigt ut.

Cruxet! Jag sträckte mig, orka bry sig om icke-existerande crimpar och spännklättring som resulterar i axlar ur led .

Dagen flöt på. Jag flashade Svampbob Fyrkants granne och fick därmed se vad som erbjöds. Johan flashade sedan leden, och jag fick ännu mer beta. Sedan skedde den mest flashiga av flashar någonsin, med så mycket beta-tips och direktioner att jag nästan funderade på att inte regga den.

Det må så vara att jag gjorde cruxet annorlunda gentemot alla andra (att vara lång är en fördel), men sedan visste jag ALLT om leden. Då Johan hängde på ett rep bredvid för att ta kort så kunde jag hela tiden fråga vilket grepp som kom härnäst, var vilorna var, var fotstegen var, etc etc. Jag började bli riktigt trött halvvägs upp, så då tog jag beslutet att bara koppla bort hjärnan.

Johan fullkomligt guidade mig upp, hela vägen, från cruxet till ankaret. Han fick peka, ge beta och heja på, samtidigt som han tog kort och jobbade sig uppåt i takt med mig (långsamt) med sin Jumar.

Pinsamt. Världens kanske genom tiderna mest instruerade flash. Inte ett grepp gick obemärkt förbi, jag kände mig under en period knappt som en klättrare.

Skam den som ger sig, och jag skiter i vad folk säger. Ska det flashas så ska det flashas, och enligt konstens alla regler (nåja...) så tycker jag att den var berättigad!

Svampbob Fyrkant var fruktansvärt fin. Min bestigning, not so much...

Halvvägs upp, kanske. Var pumpad och trött, flashen av leden till höger om Svampbob Fyrkant blev en rejäl fight som lämnade mig stum längre än vad jag trodde. 

Att jamma en spricka

Jag har nu klättrat i lite drygt fem år, sedan januari 2010. Fokus har hela tiden legat på sportklättring, med bouldering som andrahandsval och inomhusklättring som ett nödvändigt ont under regniga, mörka och kalla perioder. Jag må inte vara så värst stark, tekniskt skicklig eller allmänt märkvärdig som klättrare, men jag har under mina år ändå sett en hel del, rest en del och klättrat desto mer. Jag lär känna mig själv som klättrare bättre och bättre för varje säsong, varje Stångebro-burgare och varje misslyckad "uppvärmning". Det är dock något som saknas.

Jag är fullkomligt USEL på att jamma.

Vare sig det handlar om fingerjam, handjam, konstiga tumpositioner, vilken handflata åt vilket håll, hur man bör tejpa, allt allt allt, jag kan inte jamma.  Det har blivit smärtsamt (bokstavligen talat) uppenbart genom åren.

Första, och enda, I might add, gången jag klättrade renodlade sprickor var sommaren 2011. Jag tyckte mig vara, redan då, en relativt kompetent klättrare (naiv idiot med hybris och storhetsvansinne kan man även kalla det) med flera sjuor under bältet. Men den sommardagen, vid Korpberget, så kröp ödmjukheten, förvirringen och, till viss del, frälsningen fram.

Sprickklättring är hårt. Sprickklättring är svårt. Sprickklättring är en egen vetenskap. And don't even get me started on skorstensklättring! Jag försökte jamma, jag försökte verkligen, men pga bristande teknik och förståelse för fenomenet så slutade det hela med en skamsen insikt: jag kan inte jamma så jag måste därmed köra layback.

Oh the shame!

Allt blev så mycket hårdare. Folk tyckte jag var konstig. Jag tyckte sprickklättring var konstigt. Jag pumpade ur på enklare sexor och lyckades inte ens onsighta en 5+ skorstensled på topprep! Att sätta fötterna i sprickorna istället för gedigna lister som fotsteg var som att försöka prata ett språk jag inte behärskade. Allt gjorde ont, jag skrapade upp såväl rygg som byxor i under mina patetiska försök.

Med allt detta sagt, jag har numera en enorm respekt för sprickklättring och personer som klarar av det. Indian creek står inte högt upp på min önskelista just nu, men inom en relativt snar framtid så hoppas jag faktiskt kunna lära mig, i samband med att jag börjar klättra traditionellt.

Skammen har lagt sig. Nyfikenheten börjar ta över.

Boulder i Stavsjö vars inledande crux krävde att man jammar. Graden till trots så fick jag kämpa med det movet länge, och när det väl satt så gick jag hela vägen direkt. Aaaaaw jaaaaam!

(Den typen av jam jag älskar: slots. In med fingrarna, som sedan fastnar, och lägg på vikt. Sitter som i en kil, kan inte rubbas. Gör ont satan, men kräver ingen skill och är rent teoretiskt jammning!)

I get to climb today!

Trodde aldrig jag skulle se fram emot ett inomhuspass när vädret ser ut som det gör. Strålande sol, ingen snö eller nederbörd så långt ögat når, längre dagar och all tid i världen att sänka projekt efter projekt. Om man inte lyckas med att skada sig, vill säga.

"Blown tendon" på högerhandens långfinger (självdiagnosticerat, såklart!). Dyno till mono på Nomad var tydligen ingen bra idé. Har vilat från klättring i lite drygt tio dagar, nu blir det mjukstart på juggar med fingrarna inlindade i mer tejp än en mumie. Inte optimalt, men det är vad det är. Bouldervåren är bortglömd, här ska det vilas och rehabtränas i den mån det är möjligt för att kunna vara i tiptop form framåt april när repsäsongen drar igång på riktigt. Har aldrig varit en så värst vass bouldrare. Klänga på sketna crimpers i februarikyla, jag har nog bara inbillat mig att jag gillar det (försöker lura mitt psyke, måste ha en positiv inställning, just roll with it).  

J-Dawg på The collector. Kul att någon är skadefri i alla fall! Fo real though, kudos till att armbågen känns bra!

Tvingar mig själv att offra helgens eventuella eskapader till förmån för läkning och skånsk fågelskådning. Svartand och fläckdrillsnäppa vinner för tillfället över sydbelägna klippor söder om Stockholm. I'm in it for the long run! 

Nomad, den jäveln, får vänta ett bra tag. Jag ska smyga upp till den sketna pocketen och göra det så statiskt att fanskapet inte hinner inse vad som hänt (så, nu har jag fått avreagera mig lite i alla fall).

Happy happy! Vi hade det gött på Fruberget i alla fall!

Nu är det plastjuggar och återhållsamhet som gäller. Tråkigare mening får man leta efter (I'M SO HAPPY, COME ON BRAIN!).

:)))

:'(

2015 - Året då det händer?

Har fått lite skit från höger och vänster för att det inte postats några inlägg på länge. Egentligen inte så konstigt då jag inte klättrat ute sedan 4 september (La Serdito, suger fortfarande på den karamellen). Jag avskyr själv bloggar där det skrivs om träning ("hård" träning på G i Hangaren, börjar ta sig) eller upplägg (minst varannan dag, ibland dubbelt, helst fyra pass i veckan där bouldering blandas med topprep och core-styrka), eller mat/rest/recovery (min smoothie är inte av denna värld!). Får bli ett generellt inlägg gällande målsättningar, utrustning och, det allra viktigaste, matchning av färger. Eller ska jag börja posta selfies på Instagram där jag flexar mina tre muskler?

2015 kommer bli awesome. I sedvanlig ordning ser jag fram emot Solvik (Eddie får vila i år, jag ska göra alla sjuor först) och heldagar i Västervik. Stångebro-burgare, blodiga fingrar, mygg, Johans Renault (hoppas möglet har lagt sig). Specifika mål?

• Mad hooker ss - Hehe, jag är inte grym på att knyta ihop säcken, borde ha gjort den cirka 2012.
• Jalapeño och Frendo, gärna även Krigarkaninen om allt går bra. 
• Rampfeber vore trevligt, men osannolikt då vi inte hänger på Jällsjöklippan så mycket.

Aah, who am I kidding? Det lär inte bli något av det ovan. Stora planer, målsättningar, långa helger. Det brukar bli sådant här...

...vilket resulterar i ett par halvhjärtade timmar i Knutby, ackompanjerat av ständigt påminnande bakfyllor, kalla fingrar och grepp som minsann inte var så här små/slopiga/vassa förra året. Som sagt, 2015 kommer bli awesome. Nu till det viktiga.

Årets färger följer mina tidigare säsonger. Jag försöker skifta mer åt det ljusa hållet, med gult som ledmotiv, dock varmare färger än tidigare. Back to basics, liksom. Jag gillar den orangea stilen jag kört med i ett par år nu, men det är dags för förändring. Blått kommer ALDRIG ta sig in i min kollektion (jackorna räknas inte), ej heller rosa eller neon-färger. Lila är under utvärdering. Jag skakar ofta på huvudet varje gång jag öppnar garderoben och ser mina gamla Dragon-skor: hur kunde jag tro att rött skulle fungera?! För faaaaan Johan, måla om bilen, det går inte längre! 

Årets klättermässiga höjdpunkt har tyvärr redan passerat, och jag ser inte hur det ska kunna toppas. Jag såg Matilda Söderlund på bussen i Stockholm, säkert tio sekunder. Så länge hon inte kommer till Solvik för att göra Utopia så kommer det ögonblicket att stå sig som årets bästa. Min prestation är dock under all kritik, blev starstruck och tittade bort. Rodnade säkert lite under skägget.

Men hur nere man än känner sig, hur dåligt det än kommer gå under resten av året, till och med om jag blir skadad, så finns det alltid en sak att luta sig emot. Jag har det bättre än Maple Leafs. Tycker synd om dem. 

Den lilla klättring som blev av på Kap Verde. Brant vandring bland människobajs (65+ år gamla franska turister som tog en hel dag på sig att komma upp och inte kunde hålla sig eller kläcka idén att antingen använda en påse eller att gräva ner det. IT AIN'T NO FREAKIN' BIG WALL!). Kedjerökande "guide" till trots, vi fick upp lite fart. Bra avslutning på klätteråret 2014.

Let's go 2015!