Plast, plast, tävling, plast, tävling, plast, PLAST!

Nae. Det är inte okej det här. Tänker inte sitta och skylla ifrån mig längre. Studier, logistiska svårigheter eller väder till trots, man borde ha kommit ut mer den här hösten. Får dåligt samvete och känner att jag förkastat en period som kunde varit så mycket bättre. Känns lite pinsamt, till och med, även om man bara har en personlig skyldighet.

Senast jag klämde på granit var vid tillställningen i Knutby. Föll i cruxet på Mad Hooker ss 4-5 gånger, var för ivrig, brände mina krafter och var klar för dagen på tok för tidigt. När jag klättrade rep senast minns jag inte ens. Hemskt!

Ett par "tävlingar" har hunnits med i alla fall! Bra för självförtroendet, men mest bara roligt. Socialt, mycket folk, nya problem och eggande. Norrköpings-människorna kan bygga problem, minsann! Roligaste tävlingen jag varit på, trots det tjocka dammolnet av krita (jag snöt svart snor resten av kvällen) och fullsmockat med människor. Gillar den boulderhallen starkt!

Men vi i Linköping kan vi med! Underbar tävling, hela 67 problem (!) att beta av på tre timmar! Hög kvalitet på dem alla, verkligen kul. Typiskt att man var tvungen att jobba direkt efter så att man missade utlottningen av priser! Nästa gång...

Trots nedgången i träningstimmar så känner jag mig ändå i hyfsad form. Fingrarna mår bra, huden är tjock (för tjock nästan!) och pumpen börjar infinna sig så smått. Får små kvitton på att det går åt rätt håll hela tiden, som för ett par veckor sedan. Rebecca ville att jag skulle ta ett fall, mest för att hon ska få flyga nere på marken, men även för att träna. Inga problem tänkte jag och knyter in mig för att ge mig på en pumpfest på ledväggen som efter 2½ timmar i hallen borde vara jobbig nog.

Skuttar igenom cruxet och flinar när jag klipper ankaret, ingen av oss trodde att det skulle ske. Styrkan finns, pumpen kommer! Riktigt sugen på Spanien nu, kommer bli underbart. Får börja lugnt och se hur det går. Inga 35 meters 7a+-onsightförsök på första dagen direkt, nooooo thank you! Ska leta upp den mest bouldriga, korta och granitliknande leden som finns i hela El Chorro. Lär passa mig bra. Men vad som helst för att slippa plast.

Vad som helst.

Äntligen dags för mer Knu... Höversby!

Bättre sent än aldrig, kom till slut utomhus och fick lite klättring gjord! Knutby, som vanligt, stod på agendan. I alla fall fram tills en timme innan avfärd. Hux flux så blir jag sugen på Höversby istället, så varför inte?! Fick dessutom låna Rebecca och Gustavs crash pad (läs: världens största objekt med axelremmar) så Silverado skulle gå att pressa på i min ensamhet. Bara att packa pannlampan, tejpen och tandborsten (jag måste verkligen köpa en ny boulderborste!). Allt skulle behövas visade det sig.

Efter att ha fört krig mot syrrans lilla Citroën C3 (det ilskna bäret, som jag kallar den) så fick jag till slut in den stora crash paden. Det måste ha sett smått traumatiskt ut, då en vuxen man (nåja) stod och hoppsparkade in en madrass i en bil, iförd gummistövlar och luktandes utav nyligen applicerad hårvårdsprodukt designad att styrka lockar och behålla spänsten i dem (fråga inte, jag hade klippt mig tidigare under dagen). Jag kom iväg, tankade lite diesel (denna gång mindes jag vilken sida tanklocket var på) och gav mig iväg. To the forest!

Kort bilfärd, kort anmarsch  och eminenta problem. Jag förstår inte varför jag inte spenderar mer tid i Höversby. I vilket fall, väl framme så får det ilskna bäret föda två crash pads, den ena födseln mer våldsam än den andra, och sedan var det bara att dra igång! Värmde på någon okänd sten, åt en banan, smekte granit och hånade lite tyst korpen som flög över mig. Du och dina artfränder må stänga klippor såsom Solvik, men boulders ger du fan i! Efter det så var det dags att gå på lite hårdare saker. Två mål var satta för dagen, let's get to it!

Mål 1

För något år sedan, när jag sist var i Höversby, så gjorde Johan problemet Guns N Roses (7C). Den har en lite lättare ståstart med namnet Dvärgen (6C+), ett fint problem som i princip består utav ett par breda flytt som underlättas med hjälp av en hälkrok och som avslutas med en sketchy mantling. Revansch stod på G! Lade ut padd-havet och började testa. Friktionen var superb, förflyttningarna roliga. Allt som allt, ett schysst problem, väldigt mycket power, rekommenderas om du är i området! Att komma ner från stenen var en annan historia, men jag kan väl nämna att jag i alla fall överlevde.

Mål 2

Silverado (7A). Såg Johan flasha denna skönhet förra året, har varit sugen på att känna på problemet sedan dess. Såhär i efterhand måste jag säga att det är ett väldigt roligt problem! Crimpers och... Well, mest crimpers. Vilket ledde till ett problem. 

Efter kanske 20 minuter så hade jag listat ut betan som skulle fungera för mig. Pannlampa på (mörkt satan), torka av skorna (det började regna) och börja pressa! Två gånger så missade jag sista skicket till slutgreppet, men trodde mig nu ha det hela i en liten ask. In your face sade  någon, och vips så börjar huden på fingrarna öppna upp sig som himlen strax innan hade gjort. Blod, blod överallt! Fram med tejpen!

Press igen. Jag glider av, friktionen lider utav tejpen. Det och blodet som nu valt att tränga igenom två lager tejp. Skit också. Nåja, betan är säkrad, jag vet hur det ska göras. Känns lite småhårt för att vara 7A, men jag klättrar sällan med den ultimata betan när jag klättrar själv. Det är alltid lättare när man är flera! Den sitter nästa gång, om huden tillåter det! 

Fin sten. Torbjörn glad! 

Jag hoppas kunna klämma in lite rep innan säsongen är helt över, Dynestad lockar med nya onsight-möjligheter, Garpedans likaså. Ingen idé att sätta några mål såhär dags, men att onsighta en 7a vore inte helt fel innan snön börjar falla. Men men, den som lever får se! 

Topp 5: Sportleder

Huvudet ekar tomt, tentaskrivandet under dagen har tagit ut sin rätt. Jag borde diska, ta en dusch och sedan ladda om batterierna inför morgondagens slutspurt. Efter över en liter kaffe och ett par Red Bull så känner jag mig lite så där lagom konstig, hoppas att samma kur i morgon inte resulterar i hjärtstopp eller dylikt. Sängen lockar, men går jag och lägger mig så kommer jag så småningom vakna, vilket betyder mer plugg. Tror jag stannar uppe ett tag till...

Avsaknaden av klättring är påtaglig. Jag minns knappt längre när jag var ute senast, det smärtar! Veckan som kommer, däremot, ska förhoppningsvis bjuda på åtminstone ett par turer ut till valfri klippa/boulder - om vädret tillåter. Under tiden, såhär lite smått vemodigt och självömkande, så glider tankarna lätt tillbaka till forna bravader och upplevelser. Vilka är egentligen mina fem favoritleder jag gjort?

5. Black Moon (7b+) - Geyikbayiri

Kanske inte världens vackraste led per se, men känslan när jag väl klippte ankaret var oslagbar. Det var resans mål, det var vad jag hade tränat inför hela hösten. Det var magnifikt!

En teknisk men hyfsat lätt första tredjedel med en kass liten vila på små fotsteg startar det hela. Sedan är det go time! Fysisk klättring på tufor, med hälar, pockets och ett avslutande knälås. Längre bort från svensk granit kan man inte komma. Ett halvdant knälås (som jag enbart lyckades att få dit en gång - vid det lyckade presset), sedan återstår den avslutande tredjedelen. Redpoint-cruxet är ett långt move till en enfingerpocket (djup och bra sådan), ett medföljande move med högerhanden och sedan uppbrytning över kanten. Crimpers, reachy och exponerat - en underbar känsla! Klarar man att klippa sista karbinen så är det bara att njuta upp till toppen, även om jag var på tok för målvetveten för att göra så. 

Hängde lite extra länge i ankaret, kollade ut över dalgången och släppte ut håret. Bästa dagen på resan!

4. Zapfenstreich (7a) - Geyikbayiri

Verkligen inte världens vackraste led, men återigen en galen känsla. Sista dagen på resan, vi hade inte vilat på fem dagar och man var hyfsat mätt. Ett sista press fick det bli, ett flash-försök på Zapfenstreich som Johan tidigare under resan onsightat. Inga större förhoppningar...

Missade man att klippa första bulten, som var väldigt lågt ner då man riskerade att falla ner 6-7 meter (leden började högt upp i en lite grotta), så väntade garanterat sjukhusbesök (jag var dessutom oförsäkrad...). Självklart är det då teknisk svaklättring, Torbjörns specialitet! Första klippet sitter, man kan slappna av och ge sig på det kommande cruxet.

Tredimensionell klättring är svårt. Att falla in i tufor mer eller mindre bakom ryggen var så ovant det kunde bli för en granitälskande crimp-fantast. Johans beta gjorde dock under, och efter att ha skickat mot en trefingerpocket jag inte såg skymten utav så trodde jag att jag var hemma. Den fysiska starten till  trots, karaktären på leden förändrades i all hast och vips så stod jag två meter under ankaret och var säker på att ta ett fall. Inga grepp att tala om, trötta underarmar efter 12 dagars klättring och uppgivet mod. Efter mycket om och men så orkade jag inte vänta längre, chansade på att det fanns bättre grepp lite längre upp och gick på. Tur ska man ha!

3. Tower of Power (7b) - Sjöända

POWER! Har haft enorm respekt för den här leden. Dels för att den sett fruktansvärt svår ut, dels för att jag inte trodde det var min stil, dels för graden. När jag sedan började känna på den så insåg jag mitt misstag. Vilken led!

Enkel start som dessvärre går upp i ett chippat grepp. Bara att klippa andra karbinen (tror det är andra) och sedan hoppas på det bästa. Dyno efter dyno, långa som satan men på bra grepp. Efter att leden torkat och betan stämde överens så tog jag den på andra eller tredje presset, minns inte riktigt. Frustade som en spetsad tjur mellan de två stora skicken för att egga mig själv, skrattade när det sista satt. Ett spektakulärt kraftpaket till led, rekommenderas starkt! 

2. Akapella (7b+) - Solvik

Inte direkt osannolikt att den här skulle dyka upp. En lokal (svensk?) klassiker värd sina stjärnor i guiden. Pump så att det skriker om det, trots två (!) no hands-vilor och en hyfsad vila innan cruxet. Men även teknisk! Var årets säsongsmål, tyvärr lite lågt satt. Klarade den på tredje presset och för en gångs skull så njöt jag! 

Det inledande cuxet är egentligen det individuellt hårdaste movet. Jag gynnades sannerligen utav min längd och hade, efter att betan var funnen, inga större problem med det. Det var redpointcruxet långt där uppe som skulle bli min nemesis. Sjukt rolig klättring följer från första vilan upp till cruxet, med likväl crimpers som fingerlås. Väl framme, inför det lyckade presset med ny Johan-beta, så var det bara att trampa på! Efter det väntar ett bra knälås. Jag brukar vanligtvis ogilla no hands-vilor då det (enligt mig) gör att leden känns uppbruten och att den tappar flow. Inte i det här fallet. Njöt som bara den när jag kilade in knät, vilade en stund och gick sedan på. Underbart!

1. Into the House (6c) - Töllsjö

En led jag förmodar att merparten utav mina läsare inte har klättrat, än mindre hört talas (fast om Johan läser det här så har i och för sig kanske lite drygt 33 % av mina läsare klättrat den ;). Jag skulle verkligen vilja åka tillbaka och göra den här igen, något som inte är vanligt när det gäller mig. Att repetera leder brukar jag sällan tycka är roligt om det inte gäller uppvärmning, men det här är annorlunda! En lång och fysisk travers som kräver att man har tungan rätt i munnen i slutet.

Det var min första 6c-onsight! Lite drygt 1½ år efter att jag började klättra så hälsade jag på Johan för att klättra i hans hemtrakter. Töllsjö kom att bli favoriten. Dels för leden jag nu prisar, men självklart även för att jag fick säkra Johan på hans första 8a (Sara).

I alla fall, leden! Minns inte så mycket förutom en sak: JAG HAR ALDRIG VARIT SÅ PUMPAD I HELA MITT LIV! Det kändes, helt ärligt, som om mina armar var slut efter kanske en tredjedel av leden. Resten gick på vilja och jävlar anamma. Det var en sjuk upplevelse och lär ha påverkat mig som klättrare. Sedan den dagen har onsight-klättring varit min absoluta favorit. Att jag sedan slapp rensa den lär ha hjälpt i att forma mitt tycke för leden, den traversen var inte att leka med! 

Sakta men säkert...

Följer min gode vän och mentor på hans resa i Australien via en ypperligt skriven blogg samt hans ticklist på 8a.nu. Spännande, minst sagt, att läsa om hans bravader i Sydney där han förmodligen inte lider utav klätterbrist, låga temperaturer eller ont om tid på samma sätt som här hemma i Sverige. Det låter onekligen awesome därborta, på andra sidan jorden!

Själv sitter jag här nu en fredagsförmiddag och väntar spänt på ett sms från Chalk Girl. Klättring är äntligen på agendan igen, efter en tom vecka. Jag har ingen aning om vart vi ska, om vädret håller, om jag kommer känna mig stark eller om huden håller. Men det spelar ingen roll! Med den abstinens jag har så räcker ett snabbt besök på dpmclimbing.com för att stilla mitt beroende. För en kort stund.

Då jag som bekant föredrar onsight-klättring framför allt annat så börjar det bli lite sparsamt med klippor kvar här i området. Sjöända, Målstena, Solvik, Grebo, Råsklippan, Dynestad, Pålstorp, Bistaberget, Jällsjön, Korpklev och Vistingeklippan är alla besökta. Många gånger om. Visst finns det berg kvar, men pärlorna är redan tagna. Min relation till Ågelsjön är, trots naturupplevelsen, inte heller den bästa. Dålig klippkvalitet och för lite sport. Så om du har några tips på schyssta klippor jag inte besökt, hör av dig!

Resan i vinter, om det nu blir att hälsa på Johan eller att följa med Rebecca och Gustav, är det som nu är mitt ljus i tunneln. Nya klippor, nytt folk, ny kultur, ny mat (och dålig mage) är det bästa som finns! Mörkret kryper närmare i takt med att suget och motivationen ökar, en sällan skådad kombination. Vintern kan inte komma snabbt nog!

Nåja, jag får i alla fall klättra idag, och jag log hela kvällen igår så fort jag kom ihåg det. Invänta bilder från helgens eskapader, jag ska försöka knäppa några med mobilen!

Helg, wohooo! Glöm för övrigt inte att följa International Bouldermeet i Västervik som nu går av stapeln, vädret till trots så kommer det bli grymt!

Weekend Warrior

För att summera en fruktansvärt tråkig vecka tom på klättring:

Söndag: Vaknar med mersmak i munnen efter gårdagen i Västervik och Röda väggen. Tyvärr så är näsan full av snor, skallen tung som stryk och energin som bortblåst.

Måndag till fredag: Sjuk hela veckan, ingen klättring, skola fram till 16-17 hela veckan, jobb efter det, datorkrasch och projektstrul. FAAN!

Så snabbt gick det! Kändes dock desto långsammare när det väl skedde, tro mig. Nåja, lördagen närmade sig och jag var nästan helt frisk. Knutby på lördagen, Råsklippan på söndagen. Alas, my good sir!

Lördag: Trött. Ont i huvudet. Tidig morgon. Inget kaffe. KLÄTTRING! Perfekt väder, grymt stick och (nästan) helt torra boulders! Efter en snabb uppvärmning parkerade jag mig i det förvånansvärt torra sumphålet under Mad Hooker-blocket och började jobba på samma gamla sittstart. Det kändes segt, oinspirerat och krystat.

Gick längre in i skogen och kände lite smått på Trollkarl (7B) som jag bör göra om jag ger det en chans. Halkade runt i starten, glömde beta och grät över att sjukdomen under veckan tagit all min styrka! Repeterade istället Bohusdrömmar för att få göra något samt kände på en mysko 6C-sittstart bredvid. En sittstart varken jag eller Johan förstår oss på. Meh.

Rebecca och Mattias skulle göra något problem vid något körsbärsträd, jag satte mig återigen i sumphålet för att åtminstone ge Mad Hooker ss en ärlig chans. Nu med världens största boulderpadda under mig.

HUPP, HEPP, HAPP sade det så hade jag helt plötsligt gått igenom hela den nedre delen. Chockad och exalterat skrek jag åt Rebecca att spotta då jag, paddan till trots, gärna ville ha något att landa på ifall jag missade det sista hårda skicket. Missade gjorde jag, men med ytterst lite! Att nästan skicka mitt projekt efter veckan som varit kändes bra, styrkan finns där. Snart...

Söndag: Århundradets bakfylla, såklart. Mindes inte allt från gårdagen, dålig indikation. Råsklippan var torr och vädret på topp. Torbjörn mådde illa och fokuserade på att andas. Inte någon idé att känna på Parador direkt (7b) som planerat, det blev att hänga vid den lilla klippan och hoppas att man kunde överleva dagen.

Det visade sig bli förhållandevis trevligt! Onsightade en fin liten 6a+ i samma stil som de övriga på överhänget. Sedan återstod en nybultad 6c långt åt höger. Onsightade även denna, efter mycket om och men. Tyvärr så verkar det som om den är chippat, något som självklart är fruktansvärt tråkigt. Synd på linjen, jag undrar hur hårt och coolt det kunde varit! Sedan var det dags för hemfärd och jobb. Avslutade dagen med stil genom att sitta på ICA-parkeringen i Åtvidaberg och spy. Det är dags att trappa ner på alla dessa galna fyllor, I'm too old for this shit! Plus att jag vill börja kunna klättra på riktigt!

I alla fall, sjukdomen är borta, trycket från plugget inte lika högt och suget efter klättring desto högre. Skärper man till sig så kan nog hösten bli trevlig, trots allt. Inga bilder den här gången tyvärr, får fixa tills nästa gång!

So we meet at last, Röda väggen (Västervik)

Ouch! Det har varit en seg period de senaste veckorna. Mycket plugg, lite klättring. Senast jag var ute var i mitten i augusti då jag skickade FUCK ss (6C) i Blästad, och det tog mig en halvtimme. Desto fler timmar i Hangaren dock, jag känner mig trots allt starkare än någonsin. Pumpen däremot, den har valt att stanna hemma.

Under veckan som gått så har jag fantiserat. En viss liten sektor i Västervik har lockat i över ett år, nu kände jag att det var dags! Vaknar tidigt på lördagen och har fruktansvärt ont i halsen samt en rinnande näsa. Huvudet är tungt och motivationen har sjunkit till botten. FAAN!

Väl i Åtvidaberg ligger motivationen på minus. Det är över en timmes bilresa till Västervik, jag är ensam om att kunna dra ut och sängen lockar. Tvingar mig praktiskt taget ut på vägen trots att allt annat skriker nej. Jag kände att jag var mig själv skyldig att ta chansen, med höstens schema ser det inte ljust ut för framtida Västervik-besök. Det blev dock bättre den kommande timmen!

Underbart väder, en temperatur runt 17 grader (perfekt!), blåst och ett avundsjukt sms från Rebecca fick mig att bli sugen på att bouldra. Äntligen! Tar ett kort med mobilen på vägen mellan Överum och Gamleby (underbar sträcka!) och håller samtidigt på att köra av vägen. Torbjörn "Simultankapacitet" Blixt slår till igen.

På väg mot Västervik!

Till slut kommer jag fram, behövde bara stanna en gång för att konsolidera med kartan, och sedan var det bara att dra igång! "Värmde upp" på en trea, sedan en femma, sedan på en 6C. Flashade dem alla, tyvärr så upptäckte jag idag genom 27crags att jag gick fel på flashen av 6C:n. Well well, får göra om den nästa gång, den var trots allt fin!

Dagens mål var att klara så många 6C-problem som möjligt (det fanns fem enligt föraren) samt en 7A som heter The Way (7A). Till min stora förvåning och besvikelse så klarade jag alla inom 1½ timme (förutom en 6C-slabb som jag ignorerade). Likväl, alla var väldigt fina, om än soft graderade. Enligt mig så höll inget av problemen graden, men så har jag tämligen bestämda måttstockar när jag jämför och graderar problem. Oavsett, alla problem var som sagt väldigt fina!

The Way tog som förväntat längst tid. Problemet bestod utav ett hårt move i början, där min längd sannerligen hjälpte! Första gången jag nöp cruxet så satt den. Ett lite darrigt gaston på slutet utan krita på fingrarna fick det att pirra lite i magen. Alltid svårt att veta om man lagt sin lilla padda rätt när man är ute själv, inga onda fall den här dagen i alla fall. Blev lite förvånad över att så många på 8a.nu trots allt gett problemet graden 7A. Jag gjorde den på kanske 15-20 minuter och jämfört med Tussilago (7A) så var den för mig betydligt enklare. Nog för att jag kört mycket styrka de senaste veckorna, men det kändes inte rimligt att jag var så stark! Att jag dessutom var sjuk borde ha påverkat. Men men, ett riktigt fint problem som jag rekommenderar, värt att åka till Röda väggen bara för det om man är sugen!

Vad som följde sedan var några snabba sends av de resterande 6C-problemen, som jag tyckte kändes som 6B/+. Alla var dock väldigt fina, speciellt Cramo som hade en riktigt fin första halva. Allt som allt, Röda väggen var väl värt ett besök och jag ser fram emot att få komma tillbaka och ge mig på alla de hårdare 7B+-problemen som återstår. Bra landningar, perfekt vinkel på överhänget och fin granit. Det kan inte bli bättre!

Åkte hem trött, sjukare och lite besviken över att det gått så snabbt som det trots allt gjorde. Vem vet, träningen kanske verkligen har gjort mig så pass mycket starkare, jag borde dra ut till Knutby och känna på gamla problem för att få något att gå efter. Att gradera problem har alltid varit något jag funnit fruktansvärt svårt, trots att jag tidigare oftast haft någon att diskutera med då även denne (läs: Johan) gjort problemet. All heder till FA dock, och människorna som utvecklat området. Hela VO-föraren har en massa godbitar kvar som jag ser fram emot att få sätta tänderna i, om bara skolan tillåter att jag undvarar lite tid!

Fick även min flash av My Way (6C) på film, om än med dålig kvalitet. Fint problem, kul att kunna flasha det. Min personliga grad blev 6B+ efter mycket om och men. Jag tror mig inte vara duktig nog för att flasha 6C, inte än i alla fall! Nu är det bara att invänta International Boulder Meet 2012, se vilka som kommer och vilka problem som skickas. Om ett par helger lär Röda väggen vara betydligt mer välbesökt än igår, vilket är helt rätt! Var är alla bouldrare egentligen, med så många som klämmer plast i Hangaren så tycker man att några borde vilja ta sig ut?

Nåja, det är som det är. Nästa Västervik-besök lär bli någon annan sektor från VO-föraren, hoppas jag får med mig någon mer då! Njut (eller?) av filmen så länge, hoppas det ger inspiration till andra på samma vis som jag blir inspirerad av klättervideos :)

Fåtalets behag

Meh. Det har inte blivit mycket klättring i sommar, som förmodat. Även om man är sugen som få, har gott om tid och vackra sommarkvällar att utnyttja så blir det inte mycket av. Tyvärr. Något besök i Sjöända, ett par i Solvik, lite onsight-klättring i Ågelsjön samt en resa till Knutby nu idag. Sorgligt men sant.

Augustis varmaste dag. En av sommarens bästa och varmaste dagar. Vad gör Torbjörn då? Han drar ut till Knutby! Tur då att han drar ut sent på kvällen för att undvika solen.

No, he didn't.

Tur då att han i alla fall valde boulders skyddade utav skugga, inne i skogen.

No, he didn't.

Tur då att han inte valde Mad Hooker-blocket, som har sol på sig mer än halva dagen, en blöt sittstart, miljarder med mygg samt flertalet slopers till grepp.

Why, no, he did choose it.

Det gjorde mig inte ett skit! Knutby på sommaren är ett igenväxt kärr fyllt med mygg och annat obehag (fästing på mig efter två minuter, jag skojar inte), men stenblocken står fast. Dessutom stötte jag på fyra trevliga klättrare från Västerås, förvånad blev jag allt. Jag hälsade, gav några blygsamma beta-tips vid förfrågan och smög mig sedan bort mot Mad Hooker-blocket i min ensamhet. Det finns många problem i Knuttby, idag stötte jag på ett som heter Att kunna socialisera. Jag valde att inte ge mig på problemet, om man säger så. Jag har inget emot människor, har lätt för att prata, men gillar ofta att vara själv. Myggen ackompanjerade mig väl under eftermiddagen.

I vilket fall, det blev lite nötande på Mad Hooker ss (7B) idag. Jag mindes tidigare beta, tänkte mest se om jag hade styrkan kvar sen senast. Det visar sig, efter nu snart två veckor i Hangaren, att jag är minst på min tidigare nivå från i våras när jag besökte Knutby i april. Håller jag träningen uppe, i enlighet med schemat Johan snickrade ihop i vintras, så kommer hösten bli bra!

Testade betan från i våras. Kände mig klen, det stämde dåligt, första halvan gick inte att länka. Fick hybris och testade Johans beta utan häl, där man mer trampar igenom och förlitar sig på styrkan i fingrarna. SUCCESS! Efter ytterligare en halvtimme så hade jag pusslat ihop i princip hela första halvan, med den nya betan, och en timme senare gjorde jag första länken. Press-försök var det inte att tala om. Dels så var friktionen inte närvarande (jag kunde pressa svett ur mina fingrar, på riktigt), och sedan så hade jag bara med mig min lilla padda. Visst, litade jag på min styrka så skulle jag kunna pressa med en liten padda, men friktionen var för lömsk. Jag bangade.

Testade sedan att göra movet där man går in i ståstarten som är 7A+, det jag tidigare trodde skulle bli ett crux. Well?

Flappade upp högerhälen, flaggade med vänster, skickade och fångade direkt. Gjorde sedan om det ett par gånger till bara för att vara säker på att det inte var en tillfällighet. Alla moves är nu gjorda, bara att linka ihop skiten! Känns skönt, har ändå jobbat på den en hel del. Ge mig kanske två till tre dagar till så sitter den under goda förhållanden. Wohoo! Tack till Johan för beta. Som vanligt.

Tur då att jag kom ihåg att köpa öl på eftermiddagen när jag handlade mat, så att jag kan luta mig tillbaka och njuta såhär sent på kvällen.

No, he didn't.
*Traskar till ICA igen...*

Dagens lilla ensamma bild.

Segerns sötma

Mitt i sommaren. Sett till förhållanden sällan den mest optimala tiden på året för klättring. Det blir varmt, friktionen försämras, myggen flockas och vädret är lika stabilt som mitt humör en morgon utan kaffe. Den klättring som trots detta utövas sker allt som oftast utan några som helst förhoppningar. Det fina är att det är när man minst anar det som det händer.

För några veckor sedan gick inget Johans väg. Fall efter fall på Karelin (8a/+), trasig bil, regn och efterföljande obligatorisk hemresa till Vårgårda. Solvik fick vänta, trots att formen och betan redan fanns där. Det handlade egentligen bara om att knyta ihop säcken, vilket visade sig vara betydligt svårare än förmodat. Under hela den här tiden så har jag nervöst stått bredvid och lidit i takt med Johans otur. Men även jag hade ett projekt. Akapella (7b+) var mitt sedan tidigare utsatta säsongsmål, jag kände att det var nära. Jag hade alla moves i huvudet, muskelminnet kände igen varenda rörelse och mitt psyke var inställt på att prestera.

Jag blev sjukt nervös. Senast jag kände såhär var i Turkiet och det är en känsla jag inte är så bekväm med. Jag vill kunna njuta under press, inte känna magen göra volter. Bästa botemedlet? Upp på leden!

Jag spände mig som fan den första tredjedelen av leden och fick nästan inte in knät i den första vilan. Sedan flöt det mest på. Vid mellanvilan, strax innan cruxet, så jammade jag vänsterhanden som en galning för minimera belastningen på muskeln och för att maximera syretillförseln i armarna . Det var först efter presset jag såg den blodiga röran på lillfingret, men fastnade det gjorde jag!

Cruxet gick som en dans. Tack vare betan från Johan så sparade jag en hel del kraft och så fort jag fick in knät i den tredje och sista vilan så kunde jag njuta av situationen. Det fanns inte en chans att jag skulle släppa det här. Upp på arêten så valde jag att köra closed crimp på fotstegen med händerna istället för att lita på friktionen, inget lämnades åt slumpen.

Det gick förvånansvärt snabbt, det måste jag säga. Jag satte ett för lågt säsongsmål helt enkelt och får nu sikta högre. Men åter till Johans misär.

Fredag, sent i juni. Vi hade en helg på oss, vilket mynnade ut i två klättertillfällen. Fredagen var superb. Förhållandena var de bästa jag varit med om med tanke på årstiden. Tyvärr så hade Johan under onsdagen klättrat hemma och var därmed lite sliten. Ett par fall i cruxet, som vanligt, och vi åkte båda hem lite besvikna. Vi fick hoppas på söndagen.


Det var utlovat regn, så vi drog tidigt. Väldigt tidigt. Utan tillräckligt kaffe och några specifika mål eller förhoppningar så följde jag mest med ut som säkrare. Fram tills dess att magin skedde så flöt allt på som jag trott. Johan föll i cruxet, jag halkade runt på klippans fulaste led och tog konstiga fall på Krigarkaninen (7c+). Jag jagade en aspfjäril och somnade i gräset. Sedan, när vi minst anade det, så slog Johan till.


Han skrek ovanligt mycket i movet upp till cruxet och jag förberedde mig på det långa fallet i sedvanlig ordning. Men repet drog aldrig till. Jag tittar upp och ser hur Johan skakar ut på juggarna efter cruxet. Jag skrek någonting till honom, exalterad som jag blev. En himla massa mini-vilande senare och med en nervös säkrare på marken så klippte han ankaret. Karelin var besegrad, en gång för alla, när vi minst anade det. Eufori på hög nivå. Sedan kom en skur, blott fem minuter efter att Johan landat. Hade man varit religiös eller troende i någon form så hade man säkert sett det som ett tecken av något slag.


Vi drog sedan hem efter att jag fixat första halvan på Krigarkaninen, garanterat som ett resultat av den inspiration Johan bjudit på. Nu kan Solvik få vila en stund, som trots sin skönhet ibland kan vara lite frustrerande. Men i vilket fall, grattis Johan för årets send, kul att få vara med! 

Bilder från repklättring vår 2012

Huh! En väldans massa bilder har tagits, dock bara vid en bråkdel av de tillfällen som vi verkligen klättrat. Vi klättrar mycket, helt enkelt! Bilderna nedan är tagna från allt från den lilla obesökta Pålsklippan i Björsäter till populära Göteborgs-klippor som Tjörnbroklippan och Viks Kile. Jag har valt ut några pärlor som jag fann bättre än andra. Många roliga, många coola. Även några från den gångna boulder-säsongen slank med. Jag skriver bildtext under nästan alla bilder, men det kanske är lättare att klicka på dem för att se ordentligt. Det verkar även som om att bilderna blandats ganska så friskt, ber om ursäkt för det. Enjoy!

 En finfin 6C+ på baksidan av Björnblocket.

 Uhm, Rebeccas fötter...

 En fin, kortare femma i Knutby. 

 Det är viktigt att värma upp! Att se bra ut på bild däremot... 

 Johan på Sammy Dahlman är fan bäst (7C+).

 Sittstarten från helvetet.

 Jag på Mad Hooker-blocket. Brantare än vad man tror!

 Det gäller att ta i om man ska hålla den slopern, kolla in ansiktet!

 Vi spenderar nog lika mycket tid med att borsta grepp som vi verkligen klättrar på dem.

 Nu börjar visst repklättringen!

 Rebecca sparkar klippa...

 ...och Johan tittar på.

 25 % av alla bilder vi tar är ass-shots!

 Johan har just förstört ett grepp och vi försöker reda ut hur betan förändrats. 

Happy!

Strax efter cruxet! 

 Vila! 

 Pose!

 Ibland släpper jag ut håret, om det är tillräckligt överhängande. 

 Förbannad satan här, missade flashen på klantigheter.

 Smile!

 Galet fin 6a+ med kalkstenskänsla.

 Väldigt uppmärksam säkrare. 

 Ännu mindre uppmärksam...

 Dynot på en intensiv 7c. Cool.

 Fin bild, ser ut som om Johan slänger rep till mig. 

 Rebecca pajade hälen första dagen på västkusten. Fascinerad för stunden, irriterad resten av helgen.

 Jag onsightar någon 6b. 

 Fokus i klippet!

 "Var fan är greppen?" Det var vid hakan...

 Sva kanske ser lätt ut såhär, men det är svårare än vad man kan tro!

 Helloooooo!

 Jättefin 7a+ på Vindön. Tack för beta Johan!

 Sista hårda movet. 

 Inte okej att ta bild när man inte är med på det!

 Följ Rebeccas hand de kommande bilderna. Är man inte över 1,85 meter som jag och Johan så får man sträcka ut!

 Plockar rep som en galning! 

 Fruktansvärt brant och fysisk 7a+.

 Som sagt, ass-shot!

 Tack vare Johans objektiv ser det här nära ut, faktum är att jag är 20 meter upp. 

 På väg ner! Johan fick skicka den och rensa efter mig. 

 Filosoferande i första vilan. 

 Power! 

 "Hur var det man gjorde nu igen?"

 Det sprakade om Johans muskler, till och med han fick ta i!

 Rebecca skickar sitt andra säsongsmål, 6b+.

Det var allt! Blir nog inte så mycket mer bilder från och med nu. Dels så orkar vi inte, sedan tar det tid och är besvärligt. Vi fokuserar nog hellre på att klättra. Som det ska vara!