La Serdito

Den spanska grisen är ute ur säcken - en ständigt påminnande demon har lämnat mitt huvud och får nu börja hemsöka nästa stackars klättrare som vågar sig upp på leden. Bland granbarr, spindelväv och oförklarligt borttappade grepp så hittar man honom, svärandes över den lilla mängd besök han får. En oborstad pärla i skymundan på en annars så uppseendeväckande och magnifik klippa. Såhär i efterhand så tycker jag lite synd om grisen.

Skämt åsido, det hela började för kanske två år sedan. Som jag minns det så hade jag inte riktigt psyket för att ge mig på Akapella till 100 %, så vad bättre än att ge sig på en annan 7b+ som ingen någonsin klättrar, och därmed inte kan kritisera/kommentera/håna? Plus att man får klättra i sin ensamhet med granen som skydd. Jag trodde det skulle var över snabbt, att det skulle ge mig den där lilla extra pushen jag behövde för att sedan klara Akapella, en av klippans stoltheter.

Akapella bekämpades på tredje presset samma sommar. La Serdito tog två år, cirka tre liter tårar, fem kvadratmeter hud och ett så ansträngt psyke att jag på allvar inte trodde mig kunna klara av den. Det är, på många sätt och vis, den svåraste leden jag klättrat.

Jag var FULLKOMLIGT ÖVERTYGAD om att cruxet var minst en 7A-boulder. Jag var övertygad om att den lämnades orörd på grund av svårigheten snarare än otillgängligheten. Jag tvivlade ett tag på att någon faktiskt hade gjort en förstabestigning.

För att göra en lång historia lite kortare - jag klarade idag av att klättra La Serdito. Det finns för tillfället tre klättrare utöver mig själv som känner till betan, varav en som sett mig göra den. Det tog mig många timmar att luska ut den. Många försök, många varianter, många funderingar.

Jag lämnar det hela osagt. Jag för inte betan vidare, för då skulle jag beröva dig glädjen att finna den själv. Om du, eller någon annan för den delen, vågar sig på att klättra La Serdito.

Jag väntar. Jag och min nya vän, den spanska grisen, vi väntar...

Sista rycket

För många så innebär höstens intåg en välkommen säsongsöppning. För mig innebär det stress! Jag har cirka två veckor kvar innan jag drar vidare, vilket betyder att jag måste knyta ihop säcken trots avsaknad av allt som heter pump, form och hud. Men det ser ljust ut.

Mitt största genombrott som klättrare? Ett stort ögonblick i Solviks historia? En klätternyhet värd en plats på 8a.nu? Det kan beskrivas på många vis, för stort är det.

JAG HAR HITTAT BETAN PÅ LA SERDITO!!!

Stort tack till Daniel för säkringen när det skedde! Det är världens genom tiderna absolut längsta beta. Jag är så utsträckt att jag inte ens kan låsa av på någon av mina händer. Sick!

Styrkan var inte där senast, men det har (förhoppningsvis) åtgärdats. En vecka i Stockholm kom som beställt på posten, och jag alternerade under dagarna mellan schemaläggning, Friends-tittande, fjärilsdata och lite bouldrande i min ensamhet.

Twas GOOD!

Nypet kommer tillbaks, suget likaså. Det jag behöver nu är tid och bra förhållanden. La Serdito, denna oklättrade pärla (!), ska tickas innan jag hoppar på planet den 8 september.

Välbehövlig paus och försoning

Långvariga projekt kan vara uttömmande. Det tär på såväl kropp som sinne ju mer man kör, så att backa några steg och känna på en annan led under ett par dagar kan vara riktigt skönt och inte minst givande i det stora hela.

Eddie fick vänta under veckan, frågan var bara vilken led som skulle få min uppmärksamhet. Jag har känt på alltför många av Solviks eminenta leder, vilket gör valet smått problematiskt.

Corax kanske? Jalapeño? La Serdito? Krigarkaninen, Karelin, Mumien, Frendo? ÅNGEST!

Det fick, efter mycket om och men, bli Corax. Förra året gjorda jag alla moves utan cruxet på första doggningen. Nu i veckan gjorde jag alla moves direkt. Det var bara att förfina beta, borsta grepp och vänta på att solen skulle vandra bakom klippan.

Corax är mitt första tick i Solvik sedan Akapella för två år sedan. Två år! Det var minst sagt skönt att få något hårt gjort på den här klippan, en liten mental vinst. Dagarna innan hade Johan dessutom fullkomligt pulvriserat Mumien och Daniel är på god väg att knyta ihop säcken med Akapella. Bra att några representerar LKK ute i Solvik, var är alla andra?!

Nu blir det att hoppas på att mina fingrar läker (känns inte alls bra) och att vädret blir bra framöver. Är återigen taggad på Eddie och har nu börjat inse att det bara är en fråga om tid och tålamod. Snart så...

Avslutade gårdagen med att filma Bultnisse. Mest kul att ha den på film då jag sällan minns betan på nedre halvan, något som nu flöt på bra. Nu finns det förevigat så att jag aldrig behöver bli förvirrad igen.

Progression

Det krävs inte alltid mycket. Det ligger i detaljerna, nyfikenheten att inte gå på den "konventionella" betan och att våga testa nytt även om man har något som fungerar. Ett undercling har nu resulterat i highpoint på Eddie, detta trots att jag inte klättrat mer än 2-3 gånger under en månads period. Det börjar kännas mer än möjligt nu. Allt som återstår är att på ett perfekt vis lösa den första halvan utan att slösa någon onödig energi, sedan att ha tungan rätt i mun i sista klippet och traversen.

Soon...

Västkusten 2014 - Del 2

Del två innehåller helt enkelt bilderna från Johans kamera, medan del ett var från Olles. Då man på sådana här resor vill maximera mängden klättring så orkar man inte alltid besvära sig med att ta sig upp på toppen, sätta topprep, fira ner sig och sedan hoppas på att få bra ljus när någon klättrar. Johan var den av oss som orkade, och det blev under dagen vid Sibräcka.

Klättringen på Sibräcka kan definiera hela klätterresan, mer eller mindre: riktigt go onsight-, fllash- och chillklättring. Man plockar pärlorna ur guiden och gör det som man känner för (vilket för mig är just onsightklättring). Hela våren har faktiskt representerats av onsight- och flashklättring för min del, med flera goda formbesked och personliga rekord. Solvik, med sina självklara monsterprojekt, erbjuder dock välkommen projektering när väl 1 juni kommer (Eddie ska ner!).

Enjoy.

En förvånansvärt fin 5c. Lång och väldigt varierande, bestod i princip av tre tydliga sektioner av olika klipp- och klätterkvalitet. Olle smyger här upp i slutet utan några större problem, trots Mad Rock-skor. Måste lära honom att slopa kepsen nästa gång, det matchar inte... 

Sceneriet och vädret gick inte av för hackor mot slutet av dagen. Olle igen, topprep på samma femma. Han ledde sin första led några timmar tidigare efter en kortare förklaring över hur processen går till. Metodisk, lugn och följsam, han gjorde det med bravur och is i magen. Är det någon jag litar på när det gäller säkerhet så är det min bror, jag tror att försvaret har gjort en del bra saker med honom! 

Rebecca uppvisar den berömda pump-svanen på en fin 6b. Vila är viktigt. Skaka ur är viktigt. Men att våga gå vidare är viktigast ;)

Efter cruxet om jag inte minns fel. Typisk granitklättring på den här leden: fin, ihållande klättring på bra grepp leder till no hands-vila, sedan ett tydligt, känsligt crux på små lister, sedan bra grepp upp till ankaret. Den här var fin!

Färgen på repet skär sig...

Cool bild. Stort tack till Daniel Svärd som lånat ut ett vidvinkelobjektiv till Johan, utan det så hade säsongens bilder inte alls sett lika bra ut.

Svampbob Fyrkant (6c+), trestjärnig pumpfest som var orsaken till varför vi valde Sibräcka. Jag såg säkert sex olika personer göra det här cruxet under dagen, innan jag själv gick på flashen. Det var slopiga sides, obefintliga crimpers, spännklättring på kanter utan grepp och skumma fötter. Do or die på flashen. Trodde det skulle vara stenhårt, men efter ett misslyckat försök på Johans beta (fick gå ner på juggen och skaka) så slog det mig: JAG NÅR! Sträckte mig, tog cruxgreppet, matchade med och gick vidare. Trots att jag och Johan är ungefär lika långa så är det sällsynt att vi kör samma beta. Charmen med klättring. 

Det var, såhär i efterhand, en bra säsongsstart. Vi tog det lugnt, klättrade nya leder, övade upp pumpen och fick en hel del meter klättring gjorda. Väl hemma så blev man sugen på mer, vilket resulterade i att april blev riktigt lyckosamt.

Nu återstår det, för min del, att vila fingrar och nyckelben, kanske tappa något kilo tack vare inventeringsjobb och att försöka komma in i redpoint-tänket. Solvik öppnar om ett par veckor, det är nu säsongen börjar på riktigt.

Vi syns där!

Trollberget

Trollberget. Klippan lyckades fånga Johans uppmärksamhet vid en genombläddring av Östgöta-guiden. Liten klippa med ett fåtal leder på max 15 meter. Namnen på lederna, samt den ensamma bilden i föraren, hintar om en klippa belägen i en trolsk miljö fylld med gamla granar, mjuka mossbäddar och undangömd klättring.

"Du kan nu skymta klippan till vänster in i granskogen" stod det i föraren. Vi såg ingen skog, kalhygget skymde sikten, men nog fan var där en klippa! Resan dit hade, i sedvanlig karaktär, präglats utav felkörningar, Ingelstad Köpcentrum och uttryckt ångest över stundande studier. Vi var redo att klättra!

Klippan var... liten. Vi blev förvånade alla tre, skulle jag tro. Visst, de längsta lederna var 15 meter, men det var nog på håret. Nåväl, kort är ofta något som passar mig, så det var bara att snöra på sig skorna och köra. Ah, right, jag hade glömt skorna(!). Fick låna Johans. Bra start. Som tur var har han samma modell, så jag matchade fortfarande min utrustning.

Rebecca och Johan for scale.

Jag firade ner från toppen för att dels inspektera dagens egentliga mål (Keep on knocking in the real world, en trestjärnig 7b+) och dels för att montera rep så att vi kunde ta foton under dagen. Känslan jag fick av klippan var att den var orensad (oklättrad?) och slopig. Det såg i alla fall roligt ut, vilket man aldrig kan vara säker på då ett visst namn (J. Luhr) dominerar på FA-fronten. All cred till fysik-fenomenet, men det finns vissa mindre inspirerande leder därute ;)

Ovan ser du video på En för alla (7a). Ironiskt nog (eller var det medvetet?) så tror jag inte att det är en led för alla. Jag, som lång, fann den väldigt enkel i cruxet, medan jag förmodar att kortare personer får kämpa desto mer. Non the less, en rolig onsight, om än kort. Borstar man bara upp toppen så kan man toppa ur och bouldra den istället. Blir nog roligare.

Här är en video på Johan som kör Fuck the föreningslivet (7b), en trestjärnig pärla som var ett av målen för dagen (att onsighta för Johan, att flasha för mig). Johan missade tyvärr OS-presset med några centimeter (skickade till fel grepp), men cruisar upp på andra försöket här i videon. Jag fick kämpa desto mer, trots full koll på all beta, men lyckades precis att plocka flashen. Sjukt vilken skillnad det egentligen är mellan onsight/flash. Båda är på första försöket, men det är som svart/vitt. Hade jag OS-pressat så hade jag förmodligen fastnat halvvägs upp på (det obefintliga) greppet strax innan cruxet.

Något jag nu försöker utveckla i min klättring är det man kan se på Johan: att trots (relativt) hårda leder kunna klättra kontrollerat och mjukt. Det blir lätt hafsigt och ganska så ryckigt när jag klättrar på min övre gräns, vilket inte känns optimalt. Jag måste andas bättre och hitta en bättre rytm, men det svåra är att träna in sådana saker. Teknik och styrka är en sak, flow en helt annan.

Allt som allt var dagen riktigt go. Rebecca jobbade in Trolltyg i tomteskogen (6c) utan problem, den sitter vid nästa besök (hade suttit direkt om man inte förfrusit fingrarna på klippan, vi tappade alla känseln i fingertopparna ett par gånger om). Johan och jag lyckades efter mycket om och men lösa beta-problemen på Keep on knocking in the real world, men det såg inte vackert ut på urtoppningen.

Som vi konstaterade innan vi båda klarade den: "Vi vet vilken beta-variant som inte fungerar i cruxet".

Det var, tyvärr, den enda varianten vi kom på. Skrapsår ftw!

Mmmm, smalbensfriktions-skrapsår!

Avslutade dagen med att glömma vattenflaskan på biltaket. Det lät som ett luftanfall när vi drog iväg. Först förstod ingen av oss någonting, sedan började alla gapflabba (seriously, är det ett ord?! Det blev inte ens rödmarkerat när jag skrev det!). Nu har vi alla glömt något på taket, wohoo!

(Hoppas att filmerna inte ser ut som skit, min dator har ett icke-fungerande grafikkort så jag har själv ingen aning)

Vad är en highball?

Köpman Wighart besegrades under torsdagen. Trots en sen natt (NHL-slutspelet är i full gång, go Rangers!) och måttliga mängder öl på Valborg så blev mini-besöket i Stavsjö en stor succé! Förutom att jag och Johan lyckades flasha Norrköpings pärla (finaste problemet i regionen? I alla fall i den graden!) så upptäckte vi hur mycket mer det fanns att göra! 27crags topo är dock lite undermålig med tanke på vad som (jag förmodar) egentligen är etablerat i området, vi får ta och höra med kunniga Norrköpings-bor som kan förklara resten av linjerna.

I alla fall! När Johan och jag gjorde oss redo för resan upp på stenen (tickade "fotsteg" på facet, funderade på beta, ögnade enen bredvid paddorna med ett vaksamt öga) så började jag fundera: vad är en highball?

Blocket i Stavsjö är högt (för dig som inte tror mig, se bild nedan och kolla även på trailern till Swedish Meatballs där Carl-Ola Boström gör samma problem med darrande röst och nervös andning. Strax efter 2:00 minuter in i filmen så får man video på problemet, länk nedan). Det är högre än Mad Hooker-blocket i Knutby med någon halvmeter/meter, vi gissade på att det handlade om 6-7 meter från mark till topp. Landningen är dock superb, så så länge man har bra spottare och ett par paddor så är man safe (jag tog dock med en linda ifall någon skulle stuka något, Johan tänkte snarlikt och tog med några han med). Men är det en highball?

Vi har alla sett bilderna och filmerna från tex Bishop. Det, för mig, handlar snarare om solo-klättring med en madrass under sig än regelrätt highball bouldering. Bara för att det finns något där man slår i hög så betyder det inte att det är ett boulderproblem. Men det måste väl finnas någon nedre gräns?!

Johan hävdar att definitionen av en highball har förändrats drastiskt de senaste åren. Det blir mer spektakulärt, extremt och våghalsigt ute i skogarna. Jag är benägen att hålla med. Följer man på daglig basis de nutida klätterikonerna inom bouldering så vet man att höjden på Wighart-blocket egentligen inte är något extraordinärt. Men, återigen, det är fan i mig högt!

Jag klassar inte Mad Hooker-blocket som en highball. Jag har fallit från toppen av tex Prize Cut utan att vara med på det, och det gick (relativt) smärtfritt och bra. Jag är aldrig rädd när jag toppar ur någon av klassikerna på stenen. Om det sedan har med min vana till blocket att göra eller om det faktiskt inte är en highball är en annan sak.

I slutändan så vet jag helt enkelt inte hur man ska definiera en highball. Jag förmodar att det är tämligen subjektivt. För mig som sällan klättrar så värst höga problem så var det här en ny nivå. Jag var väl medveten om höjden när cruxet kom, allra högst däruppe, men det var inget i skallen som sade "nej". Är man väl där så vill man, så SKA man bara ta sig upp. Att falla känns knappt som ett alternativ. Konstigt ändå, då det som sagt inte är så mycket högre än Mad Hooker-blocket. Sitter allt bara i huvudet?

Blodad tand har man i alla fall fått. Adrenalinkicken efter de första höga fallen, och sedan urtoppningen, på 6C-problemet till höger om Köpman Wighart gav mig något jag inte fått på länge. Jag saknar den känslan. Vad som nu återstår, i "highball"-väg, är för min del två saker:

- Bouldra Short å Hårt i Sjöända.
- Bouldra alla korta leder på Skalleberget.

Inget av dessa mål kan klassas som solo-klättring. Bara för att det är bultar på stenen så blir man ingen solo-klättrare. Men om det sen är highballs vågar jag inte uttala mig om längre.

En sak är dock säker: jag vill ha MER adrenalinkickar av hög bouldering!

Highball eller inte, you be the judge! Johan gör sig redo för sin flash. Stabilare send får man leta efter!

Trailer till Swedish Meatballs.

Västkusten 2014 - Del 1

(Ny design på bloggen. I bakgrunden ser du ett berg från Turkiet från min första klätterresa. Till höger i spalterna finns schyssta blogg-länkar samt mitt scorecard från 27crags)

Västkusten, den näst bästa kusten i Sverige (Bästkusten my ass!). Jag njuter av både natur och klättring från morgon till kväll så fort jag närmar mig Göteborgsområdet. Årets eskapader blev min tredje resa neråt och det har varit lika givande varje gång. Anledningen till att jag kallar det här inlägget för Del 1 är dels (1) för att det blir lite för stort inlägg att ta med alla bilder på en gång och (2) för att jag inte har fått bilderna från Johan än. Det brukar dröja, om man säger så (jag vet att du läser det här Johan ;). Dessa bilder kommer från min brors kamera och innehåller gott och blandat från de fyra dagarna.

För att lite kort förklara vad som skett: jag, Johan, Rebecca, Gustav och Olof lämnade ett ljummet Linköping vid lunch på onsdagen den 16 april. Vi spenderade sedan hela långhelgen, fram till och med söndag, med att klättra. Så enkelt kan det vara ibland! 

Enjoy! 

All utrustning. Som sportklättrare kommer man undan med lätta ryggsäckar! 

Ett misslyckat försök att ta bild i den trånga bilden. Picture it: fem personer med packning och utrustning, inklusive två tält, för att kunna leva och klättra i fyra dagar. Det var länge sedan jag hade så ont i röven som på resan ner. Förresten, är jag skelögd?! 

Tältplatsen under första natten. Brorsans tält var det absolut bästa tältet jag sovit i. Ingen fukt eller väta överhuvudtaget. Enkelt att sätta upp, vägde ingenting, tog nästintill ingen plats, var enkelt att komma åt och få plats med utrustning i. Skönt att inte dra sig för att gå och lägga sig på kvällarna! 

Fancy pants-Johan med fuskpäls och billiga pilotbrillor, han hade det mest bekvämt av oss alla under hela resan! Nu bara ca 5 minuter kvar innan vi anlände. Tjörnbron i kvällssolen var en go start på resan!

DAG 1 - TJÖRNBROKLIPPAN - 

En numer gammal bekantskap. Snäll granit, korta leder, lätt överhäng, oslagbart sceneri. Ungefär 400 meter till bilen, 200 meter till tältet. Vädret var inte det bästa, men vi hade ändå tänkt ta det lugnt med klättringen för att inte gå ut för hårt.

Den kanske inte ser så imponerande ut, men i princip alla leder över 6b är av riktigt god kvalitet. Mycket klättring på få meter. 

Utsikten är fenomenal. Vi hade strandskator, ejderflockar, småskrake och gravänder (bland annat) som hälsade på i viken. Som nyfrälst fågelskådare var det riktigt gött! 

Det var kallt. Jag bodde i mitt underställ under hela resan (merinoull ftw!). Förstod inte riktigt varför det var så mycket kallare den här resan gentemot tidigare, fören jag kom på att vi var här i maj förra gången...

Johan OS-pressar på något fint. Klippan var riktigt kall första dagen och vi hade alla problem med värmen i fingrarna, men det gick om man ville! 

En 7c som äntligen fick se sig besegrad! 

Det började regna under dagen så vi tog skydd under klippan. Blåste satan och blev kallt, men jag och brorsan kokade kanel-te och hade det nice ändå! 

Vi tog skydd från regnet vid närmaste fik. Det visade sig vara en utmärkt idé då det var live-konsert under kvällen! Allt från Daft Punk, Mando Diao och Ledin spelades för fulla muggar. Vi drack bärs och spelade kort (var uppenbarligen bara jag som kunde de korrekta reglerna till spansk skitgubbe, alla andra var vilsna).  

DAG 2 - SIBRÄCKA

Det började dåligt. Dagen innan så hade det regnat långt in på kvällen och det var nu ganska så blött även på överhängspartierna på Tjörnbroklippan. Morgonen spenderades på Statoil (världens sämsta kaffe?) i hopp om bättre förhållanden. Planen fungerade! Sibräcka, en relativt ny klippa vi aldrig besökt tidigare, var målet. Varför just denna klippa? Det fanns en led med namnet Svampbob Fyrkant. I rest my case. 

Från den här klippan tog vi många sjukt bra bilder med Johans kamera, så det kommer mer härifrån i nästa inlägg. 

Finfin flakklättring, något av en favorit. Rebeccas nya rep matchar inte min gear, det är inte okej. 

Johan onsightar en fin 7a och optar ut på slutet genom att köra långemansbeta. Oh well, går det så går det! 

Rebecca rensar en lååång led fylld med varierande klättring. Förvånansvärt rolig! 

Vi var under dagen först på plats på klippan (många lokala klättrade dök upp allteftersom) och tog då vara på den bästa, största och plattaste stenen. Tips från coachen: leta ALLTID upp en bra bas där man kan ha all sin skit, gärna stora stenar. 

DAG TRE - GRANITGROTTAN

Äntligen! Denna kända klippa är man ju på ren princip tvingad till att besöka! Huserar Sveriges för tillfället hårdaste sportleder (som många egentligen bör ha lämnats bultfria om du frågar mig). Inget för oss kanske, men det fanns nog med klättring ändå. Dagen startade med glass och strålande sol, vädret var nu med oss! 

Imponerande tak!

Dagens uppvärmningsled!

Vilar armar, inte okej att ta kort då! Notera hur selen, kritpåsen och tröjan matchar. Måste hitta orangea hårsnoddar och orange tejp också...

Vi träffade en hel del människor ute bland klipporna, varav minst hälften var tjejer. Kul då det inte direkt är vanligt bland hemma-klipporna. 

Grym klippkvalitet även här, som på alla andra klippor vi besökte!

Resans klättermässiga höjdpunkt. En oklättrad historia som var bökig att ta sig till, men väl värd besväret. 

Både Johan och jag satte den på 2nd go. Jag har aldrig varit med om så få fotsteg på granit förut, sjukt coolt!

Starten på en av de hårdaste lederna i Sverige. No biggie... (jag kom inte så mycket längre).

DAG FYRA - VINDÖN OCH NORDENS ARK

Kvällen innan så släppte vi av Rebecca och Gustav i Uddevalla. En dag återstod dock och tanken var hälften klättring samt hälften Nordens Ark (djurparken). När vi väl vaknade så var vi ganska så sega i kroppen, men det vara bara att packa ihop och dra igång. Vindön var plaskblött men vi hittade våra mini-projekt för dagen. Ett fåtal press fick det bli innan det var dags för djurpark. Det var även grymt att få se många av de kända trad-klipporna i Bohuslän på vägen, riktigt imponerande. Jag blir mer och mer sugen på att börja...

Olle nöter in cruxet på en 6a+. Trots att han klättrat färre än fem gånger så klarade han i princip allt vi gav honom. Ge mig ett halvår med honom så kommer det hagla 7or!

Att inte ha tränat fingrar men att ändå klara av ett delikat crimp-crux är stort. Jag måste dock lära honom ett och annat när det kommer till att matcha sin outfit. 

Vindön. Vi var här även på förra resan, grym klippa. Coola strukturer och många leder av hög kvalitet. Väl värd fler besök. 

Johan onsightar ytterligare något. Den här resan handlade till 90 % om att antingen onsighta eller att flasha goa leder. Mer om det i nästa inlägg. 

Ytterligare en onsight. Resans sista press för min del.

Johans sista press. En pumpfest utan dess like, vågat att ge sig på när det är sista dagen och utan någon direkt pumpträning veckorna innan. Våga vinna!

Röd panda!

Minns inte vad det här var! Bra djurpark, Nordens Ark. Är själv inte så mycket för djurparker, men jag gillade upplägget här. 

Le tigers.

Ovårdad skägg (försökte kamma det med en halv spork). Vi luktade inte gott vid den här tidpunkten, but who cares?

Avslutade resan med en sjukt varm öl (glömde den i bilen). Fick öppna den med Johans trasigare öppnare som satt i nyckelknippan till bilnyckeln som satt i ratten. Bra idé Torbjörn, bra idé...

Nästa del kommer snart!

Skallaberg - granit som det ska vara

Innan jag redogör för hela helgen på västkusten - don't worry, det inlägget kommer när jag skakat bilder ur brorsan och Johan (jag måste köpa en kamera...) - så måste dagens eskapader presenteras.

Det skulle kunna summeras lite lagom osexigt: snortrött på morgonen, mindre bakfylla, vi hittade inte klippan, blodblåsa, flapper på lillfingret, smått oförklarligt bultad bouldervägg, mossa i håret och i ögonen, halvt stukad fot, ca 10 fall i branterna runt klippan, skrapade upp axeln på en gren som fastnade i mitt linne, kallpump på uppvärmingen etc etc etc.

Men då missar man allt det goa man kommer att minnas under kalla, regniga novemberkvällar.

Galet bra väder. Gott sällskap. Två nya årskryss på fjärilslistan (tosteblåvinge och grönsnabbvinge). Magnifik natur. Ny klippa. Grym kvalitet på graniten som var snäll mot huden. Min första svenska 7a-onsight. Min första 7b-flash. Fulsnygga boulderleder som man älskar att hata och bara måste besegra. Flapper på lillfingret (jag njuter lite av ytliga skador och blod, so sue me). Johans galna pumpfest som gjorde mig skrattfärdig och honom illamående (men ändå välmående efter att toppen var nådd!). Hela åtta (!) nya leder klättrade på en dag. Grym potential för att borsta upp coola boulderproblem. Max hamburgare. Godis. NHL.

Bra skit.

De lite kortare lederna, Johan har just onsightad en krävande 7a+. Jag avböjde möjligheten för att istället kötta en one-move-wonder 6c+ som egentligen bör bouldras. Nästa gång. 

Slätten har sina stunder, men skogarna i södra Östergötland och Småland är mitt hemland. Underbar natur i Skallaberg, ser fram emot fler besök. 

En grym, om än brokig, säsongsstart!

Strikt träningsprogram designat för att öka styrkan och pusha uthålligheten. En gedigen bouldersäsong med fokus på Västervik där specifika projekt var huvudsyftet. Många långa dagar, hela helger, sena kvällar och trötta, ömma morgnar.

På förhand en bra idé som skulle kunna gett bra resultat och byggt upp oss väl inför den kommande repsäsongen (som trots allt ändå är det man satsar mot). Verkligheten hann dock ikapp oss...

Fingerskador, armbågsskador, rehabträning, fågelskådning, Kolmården, sovmorgnar och chipskvällar. Skaplig kontrast. Med det sagt, vi hade ändå en grym försäsong/säsongsstart sett till upplevelser och prestationer. Även om det var så långt ifrån det vi planerat.

Projekt vi borstade upp med förhoppning om att göra sittstarten. Tyvärr så var den väldigt awkward och fruktansvärt oinspirerande, så vi körde på ståstarten istället. 

Bouldern består av cirka två moves: upp med en häl och flytta vänsterhanden till en hyfsad rail. Sedan är det "bara" att pusha. Medan Johan försökte göra det graciöst så sälade jag mig till mig en FA. Buttfumble (6A/+) var född. Inget jag rekommenderar...

Eddie. Johan var nära i december och ännu närmare i februari. Synd bara att klippan stänger 1 mars, en del av charmen!

Ingen vila! Man är lite lagom pumpad här och har sedan hela cruxet kvar. Absolut ingen vila, någonstans. Grym power-endurance! 

Ali Baba, förhoppningsdödaren. Man anländer till Solvik med pepp och psyche, sedan värmer man upp. Tjugofem meter pump efter en vinterträning dominerad utav bouldering går sällan bra ihop. Johan sköter det dock med stil! 

...

Tröttkeps, den finaste av de korta sexorna i Solvik. Krävande sistamove!

Precis där! Till och med jag måste mer eller mindre dyna, förstår inte hur kortare klättrare orkar. Snart sitter den! 

Ny utrustning fixad för fotografering! Svårhanterad till en början...

Jag blev minst sagt positivt överraskad över hur bra det gick för mig på Eddie. Är nu riktigt taggad på att kämpa vidare, det vore en ny högstanivå för mig på många sätt.

Sjukt coolt crux. Man stirrar på greppet man ska till, huvudet kanske en decimeter ifrån det. Sedan släpper man och försöker falla in i kanten. Hårt att ens göra det enskilt! 

Såååå nära! Den sitter snart! 

Night sesh! Marty Matt åkte ner efter förfining av beta. Jag halkade på fotsteg i starten. Johans send of the season! 

Stort block. Liten Johan. 

Ostbågehållning. Inte okej, jag informerade bestämt om detta i mitt första blogginlägg från Turkiet. Fy Johan, fy! 

Dat focus! Lillsjön är hårt! 

Säsongens höjdpunkt, glad Törbjörn efter att Silverado gick ner. 

And now... VÄSTKUSTEN!