Västkusten 2014 - Del 2

Del två innehåller helt enkelt bilderna från Johans kamera, medan del ett var från Olles. Då man på sådana här resor vill maximera mängden klättring så orkar man inte alltid besvära sig med att ta sig upp på toppen, sätta topprep, fira ner sig och sedan hoppas på att få bra ljus när någon klättrar. Johan var den av oss som orkade, och det blev under dagen vid Sibräcka.

Klättringen på Sibräcka kan definiera hela klätterresan, mer eller mindre: riktigt go onsight-, fllash- och chillklättring. Man plockar pärlorna ur guiden och gör det som man känner för (vilket för mig är just onsightklättring). Hela våren har faktiskt representerats av onsight- och flashklättring för min del, med flera goda formbesked och personliga rekord. Solvik, med sina självklara monsterprojekt, erbjuder dock välkommen projektering när väl 1 juni kommer (Eddie ska ner!).

Enjoy.

En förvånansvärt fin 5c. Lång och väldigt varierande, bestod i princip av tre tydliga sektioner av olika klipp- och klätterkvalitet. Olle smyger här upp i slutet utan några större problem, trots Mad Rock-skor. Måste lära honom att slopa kepsen nästa gång, det matchar inte... 

Sceneriet och vädret gick inte av för hackor mot slutet av dagen. Olle igen, topprep på samma femma. Han ledde sin första led några timmar tidigare efter en kortare förklaring över hur processen går till. Metodisk, lugn och följsam, han gjorde det med bravur och is i magen. Är det någon jag litar på när det gäller säkerhet så är det min bror, jag tror att försvaret har gjort en del bra saker med honom! 

Rebecca uppvisar den berömda pump-svanen på en fin 6b. Vila är viktigt. Skaka ur är viktigt. Men att våga gå vidare är viktigast ;)

Efter cruxet om jag inte minns fel. Typisk granitklättring på den här leden: fin, ihållande klättring på bra grepp leder till no hands-vila, sedan ett tydligt, känsligt crux på små lister, sedan bra grepp upp till ankaret. Den här var fin!

Färgen på repet skär sig...

Cool bild. Stort tack till Daniel Svärd som lånat ut ett vidvinkelobjektiv till Johan, utan det så hade säsongens bilder inte alls sett lika bra ut.

Svampbob Fyrkant (6c+), trestjärnig pumpfest som var orsaken till varför vi valde Sibräcka. Jag såg säkert sex olika personer göra det här cruxet under dagen, innan jag själv gick på flashen. Det var slopiga sides, obefintliga crimpers, spännklättring på kanter utan grepp och skumma fötter. Do or die på flashen. Trodde det skulle vara stenhårt, men efter ett misslyckat försök på Johans beta (fick gå ner på juggen och skaka) så slog det mig: JAG NÅR! Sträckte mig, tog cruxgreppet, matchade med och gick vidare. Trots att jag och Johan är ungefär lika långa så är det sällsynt att vi kör samma beta. Charmen med klättring. 

Det var, såhär i efterhand, en bra säsongsstart. Vi tog det lugnt, klättrade nya leder, övade upp pumpen och fick en hel del meter klättring gjorda. Väl hemma så blev man sugen på mer, vilket resulterade i att april blev riktigt lyckosamt.

Nu återstår det, för min del, att vila fingrar och nyckelben, kanske tappa något kilo tack vare inventeringsjobb och att försöka komma in i redpoint-tänket. Solvik öppnar om ett par veckor, det är nu säsongen börjar på riktigt.

Vi syns där!

Trollberget

Trollberget. Klippan lyckades fånga Johans uppmärksamhet vid en genombläddring av Östgöta-guiden. Liten klippa med ett fåtal leder på max 15 meter. Namnen på lederna, samt den ensamma bilden i föraren, hintar om en klippa belägen i en trolsk miljö fylld med gamla granar, mjuka mossbäddar och undangömd klättring.

"Du kan nu skymta klippan till vänster in i granskogen" stod det i föraren. Vi såg ingen skog, kalhygget skymde sikten, men nog fan var där en klippa! Resan dit hade, i sedvanlig karaktär, präglats utav felkörningar, Ingelstad Köpcentrum och uttryckt ångest över stundande studier. Vi var redo att klättra!

Klippan var... liten. Vi blev förvånade alla tre, skulle jag tro. Visst, de längsta lederna var 15 meter, men det var nog på håret. Nåväl, kort är ofta något som passar mig, så det var bara att snöra på sig skorna och köra. Ah, right, jag hade glömt skorna(!). Fick låna Johans. Bra start. Som tur var har han samma modell, så jag matchade fortfarande min utrustning.

Rebecca och Johan for scale.

Jag firade ner från toppen för att dels inspektera dagens egentliga mål (Keep on knocking in the real world, en trestjärnig 7b+) och dels för att montera rep så att vi kunde ta foton under dagen. Känslan jag fick av klippan var att den var orensad (oklättrad?) och slopig. Det såg i alla fall roligt ut, vilket man aldrig kan vara säker på då ett visst namn (J. Luhr) dominerar på FA-fronten. All cred till fysik-fenomenet, men det finns vissa mindre inspirerande leder därute ;)

Ovan ser du video på En för alla (7a). Ironiskt nog (eller var det medvetet?) så tror jag inte att det är en led för alla. Jag, som lång, fann den väldigt enkel i cruxet, medan jag förmodar att kortare personer får kämpa desto mer. Non the less, en rolig onsight, om än kort. Borstar man bara upp toppen så kan man toppa ur och bouldra den istället. Blir nog roligare.

Här är en video på Johan som kör Fuck the föreningslivet (7b), en trestjärnig pärla som var ett av målen för dagen (att onsighta för Johan, att flasha för mig). Johan missade tyvärr OS-presset med några centimeter (skickade till fel grepp), men cruisar upp på andra försöket här i videon. Jag fick kämpa desto mer, trots full koll på all beta, men lyckades precis att plocka flashen. Sjukt vilken skillnad det egentligen är mellan onsight/flash. Båda är på första försöket, men det är som svart/vitt. Hade jag OS-pressat så hade jag förmodligen fastnat halvvägs upp på (det obefintliga) greppet strax innan cruxet.

Något jag nu försöker utveckla i min klättring är det man kan se på Johan: att trots (relativt) hårda leder kunna klättra kontrollerat och mjukt. Det blir lätt hafsigt och ganska så ryckigt när jag klättrar på min övre gräns, vilket inte känns optimalt. Jag måste andas bättre och hitta en bättre rytm, men det svåra är att träna in sådana saker. Teknik och styrka är en sak, flow en helt annan.

Allt som allt var dagen riktigt go. Rebecca jobbade in Trolltyg i tomteskogen (6c) utan problem, den sitter vid nästa besök (hade suttit direkt om man inte förfrusit fingrarna på klippan, vi tappade alla känseln i fingertopparna ett par gånger om). Johan och jag lyckades efter mycket om och men lösa beta-problemen på Keep on knocking in the real world, men det såg inte vackert ut på urtoppningen.

Som vi konstaterade innan vi båda klarade den: "Vi vet vilken beta-variant som inte fungerar i cruxet".

Det var, tyvärr, den enda varianten vi kom på. Skrapsår ftw!

Mmmm, smalbensfriktions-skrapsår!

Avslutade dagen med att glömma vattenflaskan på biltaket. Det lät som ett luftanfall när vi drog iväg. Först förstod ingen av oss någonting, sedan började alla gapflabba (seriously, är det ett ord?! Det blev inte ens rödmarkerat när jag skrev det!). Nu har vi alla glömt något på taket, wohoo!

(Hoppas att filmerna inte ser ut som skit, min dator har ett icke-fungerande grafikkort så jag har själv ingen aning)

Vad är en highball?

Köpman Wighart besegrades under torsdagen. Trots en sen natt (NHL-slutspelet är i full gång, go Rangers!) och måttliga mängder öl på Valborg så blev mini-besöket i Stavsjö en stor succé! Förutom att jag och Johan lyckades flasha Norrköpings pärla (finaste problemet i regionen? I alla fall i den graden!) så upptäckte vi hur mycket mer det fanns att göra! 27crags topo är dock lite undermålig med tanke på vad som (jag förmodar) egentligen är etablerat i området, vi får ta och höra med kunniga Norrköpings-bor som kan förklara resten av linjerna.

I alla fall! När Johan och jag gjorde oss redo för resan upp på stenen (tickade "fotsteg" på facet, funderade på beta, ögnade enen bredvid paddorna med ett vaksamt öga) så började jag fundera: vad är en highball?

Blocket i Stavsjö är högt (för dig som inte tror mig, se bild nedan och kolla även på trailern till Swedish Meatballs där Carl-Ola Boström gör samma problem med darrande röst och nervös andning. Strax efter 2:00 minuter in i filmen så får man video på problemet, länk nedan). Det är högre än Mad Hooker-blocket i Knutby med någon halvmeter/meter, vi gissade på att det handlade om 6-7 meter från mark till topp. Landningen är dock superb, så så länge man har bra spottare och ett par paddor så är man safe (jag tog dock med en linda ifall någon skulle stuka något, Johan tänkte snarlikt och tog med några han med). Men är det en highball?

Vi har alla sett bilderna och filmerna från tex Bishop. Det, för mig, handlar snarare om solo-klättring med en madrass under sig än regelrätt highball bouldering. Bara för att det finns något där man slår i hög så betyder det inte att det är ett boulderproblem. Men det måste väl finnas någon nedre gräns?!

Johan hävdar att definitionen av en highball har förändrats drastiskt de senaste åren. Det blir mer spektakulärt, extremt och våghalsigt ute i skogarna. Jag är benägen att hålla med. Följer man på daglig basis de nutida klätterikonerna inom bouldering så vet man att höjden på Wighart-blocket egentligen inte är något extraordinärt. Men, återigen, det är fan i mig högt!

Jag klassar inte Mad Hooker-blocket som en highball. Jag har fallit från toppen av tex Prize Cut utan att vara med på det, och det gick (relativt) smärtfritt och bra. Jag är aldrig rädd när jag toppar ur någon av klassikerna på stenen. Om det sedan har med min vana till blocket att göra eller om det faktiskt inte är en highball är en annan sak.

I slutändan så vet jag helt enkelt inte hur man ska definiera en highball. Jag förmodar att det är tämligen subjektivt. För mig som sällan klättrar så värst höga problem så var det här en ny nivå. Jag var väl medveten om höjden när cruxet kom, allra högst däruppe, men det var inget i skallen som sade "nej". Är man väl där så vill man, så SKA man bara ta sig upp. Att falla känns knappt som ett alternativ. Konstigt ändå, då det som sagt inte är så mycket högre än Mad Hooker-blocket. Sitter allt bara i huvudet?

Blodad tand har man i alla fall fått. Adrenalinkicken efter de första höga fallen, och sedan urtoppningen, på 6C-problemet till höger om Köpman Wighart gav mig något jag inte fått på länge. Jag saknar den känslan. Vad som nu återstår, i "highball"-väg, är för min del två saker:

- Bouldra Short å Hårt i Sjöända.
- Bouldra alla korta leder på Skalleberget.

Inget av dessa mål kan klassas som solo-klättring. Bara för att det är bultar på stenen så blir man ingen solo-klättrare. Men om det sen är highballs vågar jag inte uttala mig om längre.

En sak är dock säker: jag vill ha MER adrenalinkickar av hög bouldering!

Highball eller inte, you be the judge! Johan gör sig redo för sin flash. Stabilare send får man leta efter!

Trailer till Swedish Meatballs.