Mitt i sommaren. Sett till förhållanden sällan den mest optimala tiden på året för klättring. Det blir varmt, friktionen försämras, myggen flockas och vädret är lika stabilt som mitt humör en morgon utan kaffe. Den klättring som trots detta utövas sker allt som oftast utan några som helst förhoppningar. Det fina är att det är när man minst anar det som det händer.
För några veckor sedan gick inget Johans väg. Fall efter fall på Karelin (8a/+), trasig bil, regn och efterföljande obligatorisk hemresa till Vårgårda. Solvik fick vänta, trots att formen och betan redan fanns där. Det handlade egentligen bara om att knyta ihop säcken, vilket visade sig vara betydligt svårare än förmodat. Under hela den här tiden så har jag nervöst stått bredvid och lidit i takt med Johans otur. Men även jag hade ett projekt. Akapella (7b+) var mitt sedan tidigare utsatta säsongsmål, jag kände att det var nära. Jag hade alla moves i huvudet, muskelminnet kände igen varenda rörelse och mitt psyke var inställt på att prestera.
Jag blev sjukt nervös. Senast jag kände såhär var i Turkiet och det är en känsla jag inte är så bekväm med. Jag vill kunna njuta under press, inte känna magen göra volter. Bästa botemedlet? Upp på leden!
Jag spände mig som fan den första tredjedelen av leden och fick nästan inte in knät i den första vilan. Sedan flöt det mest på. Vid mellanvilan, strax innan cruxet, så jammade jag vänsterhanden som en galning för minimera belastningen på muskeln och för att maximera syretillförseln i armarna . Det var först efter presset jag såg den blodiga röran på lillfingret, men fastnade det gjorde jag!
Cruxet gick som en dans. Tack vare betan från Johan så sparade jag en hel del kraft och så fort jag fick in knät i den tredje och sista vilan så kunde jag njuta av situationen. Det fanns inte en chans att jag skulle släppa det här. Upp på arêten så valde jag att köra closed crimp på fotstegen med händerna istället för att lita på friktionen, inget lämnades åt slumpen.
Det gick förvånansvärt snabbt, det måste jag säga. Jag satte ett för lågt säsongsmål helt enkelt och får nu sikta högre. Men åter till Johans misär.
Fredag, sent i juni. Vi hade en helg på oss, vilket mynnade ut i två klättertillfällen. Fredagen var superb. Förhållandena var de bästa jag varit med om med tanke på årstiden. Tyvärr så hade Johan under onsdagen klättrat hemma och var därmed lite sliten. Ett par fall i cruxet, som vanligt, och vi åkte båda hem lite besvikna. Vi fick hoppas på söndagen.
Det var utlovat regn, så vi drog tidigt. Väldigt tidigt. Utan tillräckligt kaffe och några specifika mål eller förhoppningar så följde jag mest med ut som säkrare. Fram tills dess att magin skedde så flöt allt på som jag trott. Johan föll i cruxet, jag halkade runt på klippans fulaste led och tog konstiga fall på Krigarkaninen (7c+). Jag jagade en aspfjäril och somnade i gräset. Sedan, när vi minst anade det, så slog Johan till.
Han skrek ovanligt mycket i movet upp till cruxet och jag förberedde mig på det långa fallet i sedvanlig ordning. Men repet drog aldrig till. Jag tittar upp och ser hur Johan skakar ut på juggarna efter cruxet. Jag skrek någonting till honom, exalterad som jag blev. En himla massa mini-vilande senare och med en nervös säkrare på marken så klippte han ankaret. Karelin var besegrad, en gång för alla, när vi minst anade det. Eufori på hög nivå. Sedan kom en skur, blott fem minuter efter att Johan landat. Hade man varit religiös eller troende i någon form så hade man säkert sett det som ett tecken av något slag.
Vi drog sedan hem efter att jag fixat första halvan på Krigarkaninen, garanterat som ett resultat av den inspiration Johan bjudit på. Nu kan Solvik få vila en stund, som trots sin skönhet ibland kan vara lite frustrerande. Men i vilket fall, grattis Johan för årets send, kul att få vara med!
