Östgötaguidens finaste sportsexor!

We've all been there. Den första riktiga utesäsongen, man har börjat lämna plasten bakom sig och har nu inget annat än granit i blicken. Det ska klättras tills fingrarna blöder genom tejpen och ögonen kliar av kritan. De lokala pärlorna ska tickas och läggas till historien. It's a good time to be alive!

Jag har självklart inte klättrat alla leder från 6a till 6c+ i Östergötland, men jag har nu i mer än fem år försökt så bra jag kunnat. Många klippor har besökts, många leder testats. När jag scrollade igenom mitt scorecard häromdagen så slog det mig hur många fina leder det finns i vår omnejd! Klassiker som, enligt mig, står sig på nationell nivå.

Utan inbördes ordning, här är mina favoriter!

Mr. Big (6a+) - Sjöända (Stora väggen)
Klippans läge, sceneriet, den karakteristiskt lena graniten man hittar ner mot Västervik och mängden fina leder, allt detta gör Sjöända till en grym klippa. Mr. Big gör det till en av de bästa. Lång, pumpande klättring på bra grepp. Nästan lite runout på facet vilket gör att man som nybörjare lätt får fjärilar i magen. Trots att det avslutas på en hylla så tillför den slutliga mantlingen något alldeles extra. Det här är en av få leder jag älskar att klättra om och om igen, trots att jag redan gjort den så sjukt många gånger. Mr. Big representerar Sjöända på ett perfekt sätt och bör inte gå någon obemärkt förbi!

Ali baba (6c) - Solvik
Den led jag klättrat mest i mitt klätterliv då den är "lättast" i Solvik. Obligatorisk uppvärmning, helt enkelt. Flytet, cruxet, slutet, höjden, klippan, tallen, starten, pumpen, betan, det allt som oftast blöta underclinget. Perfektion! För att avnjutas till fullo så tror jag dock man behöver göra den naturligt, vilket jag med stor glädje ser fram emot att få göra en dag!

Slutet gott, allting gott. Ali Baba är alltid lika rolig.

Mozart (6c/+) - Sjöända (Mozart-väggen)
Den absolut bästa sexan jag någonsin klättrat, oavsett landskap eller land (och då har jag klättrat 140+ sexor utspritt över tre länder) och den är belägen så oförskämt nära som i Sjöända! Här snackar vi überfin granitklättring på känsliga steg, små crimpar, balans och tungan-rätt-i-mun-klättring. Jag minns hur jag verkligen fick hitta min egen beta för att få det att fungera, det var den första leden jag var tvungen att tänka ordentligt på. Den kräver mycket men ger desto mer tillbaka. Om du bara ska klättra en av lederna från denna lista så välj då Mozart. Magisk.

Knugen (6b) - Korpklev
Om man räknar bort det inledande cruxet (som jag fortfarande inte förstår mig på) så erbjuder Knugen något av den mest givande klättringen som går att finna häromkring. Till att börja med, den är 37 meter (!) lång. Det finns inget fast ankare, så man måste toppa ur på riktigt och därmed få njuta av utsikten (som är fantastisk). Känslan man får på vägen upp är unik. Lite skitig, väääääldigt luftigt bultad (men ändå helt säker) och riktigt coola moves på tydliga lister. Typisk granitklättring. Resan ner till Korpklev är värd att göra bara för den här leden, tro mig. Knugen är för mig något jag brukar kalla upplevelseklättring, där allt gällande prestation och grader försvinner. Om man bortser från det inledande cruxet, förstås.

Bobo viking (6c+) - Målstena
Mini-Solvik skulle man kunna kalla den här klippan. Kortare sträcka att åka från Linköping, lägre klippa, färre leder, lite mindre överhäng, kortare promenad från parkeringen, the list goes on. En sak som däremot inte är mindre/kortare/färre/sämre är kvaliteten på lederna. Det var här jag gjorde min första 7a (Oves livs) och min första 7b (Laban) så den här klippan kommer för alltid att innebära något speciellt för mig som klättrare. Utöver dessa leder så har vi Bobo viking. Jag minns inte exakt när jag gjorde den (tänker inte tjuvkolla på 27crags), men jag har för mig om att det var strax efter Oves livs. Jag minns däremot svårigheten att klättra den inledande sprickan effektivt i början. Jag minns svårigheten att hitta en hyfsad vila på mitten. Jag minns sannerligen den coola avslutningen som ger den här leden tre av tre stjärnor.

Dagen efter igår (6c+) - Jällsjön
Områdets minst besökta klippa? Lite underligt med tanke på potentialen för nyutveckling (för såväl bouldering och repklättring), kvaliteten på lederna och närheten till Linköping. Förutom att den hyser länets kanske finaste 7c+/8a (Rampfeber) så finns där även en ypperlig 6c+. Inga stjärnor i guiden, relativt obetydlig när man väl tittar på den nerifrån, inte direkt lång och ganska så bruten med tanke på starten. Allt är dock som bortblåst när man väl knutit in sig och börjar ta sig uppåt. Känslig och kraftfull på samma gång, det gäller att ha tungan rätt i mun, och den är inte slut fören man klipper ankaret. Hade riktigt roligt på den här leden, ser fram emot att få testa den igen när Rampfeber ska bekämpas.

Queen (6b) - Ågelsjön (Stora berget)
Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte så mycket från den här leden, förutom att jag hade väldigt kul på vägen upp! Teknisk, tror jag, på små grepp som kräver god kroppsposition. Ågelsjön har aldrig varit en personlig favorit, men den här leden har fått mig att börja tänka om. Kanske får ta och boka in det årliga besöket snart...

Livets mirakel (6c) - Stegeborg
Kryptisk information i föraren bör locka de flesta klätterfantasterna att åtminstone snegla på leden. Har man sedan väl gjort det så kan man inte undvika den. Jag hade "egentligen" packat ihop för dagen, skulle bara kolla på Johans onsight. Det såg tight, spännande och klurigt ut. Väl nere på marken efter en stabil insats så krävdes det inte mycket övertalning - selen hämtades omedelbart! Bra grepp hela vägen upp, men ändå hårt! Ett par lånade Miura och lite ny beta i cruxet (som vanligt, Johan är för stark för mig), vips så var Livets mirakel flashad. En bortglömd pärla i Stegeborgs kustskogar!

Stegeborg har väldigt mycket att erbjuda, på alla nivåer. Åk dit! Rebecca skickar Cuba Cola like a baws! 

Som sagt, jag har testat långt ifrån alla sport-sexor som finns i guiden, men det börjar bli ett par stycken. Några klassiker återstår säkert, i sådant fall ser jag med glädje fram emot att få testa dem (tips?). En sak är dock säker: det är ingen brist på riktigt bra sexor i Östergötlands omnejd! Ut och klättra dem!

See you out there! 

Eddie

I september 2010 gjorde jag min första 6c, Ali Baba, nio månader efter att jag börjat klättra. Det var ungefär vid den tiden som jag satte ett större mål för mig själv som klättrare: att inom fem år ha klättrat 8a.

Den "magiska" gränsen. Fullt möjligt för en vanlig amatör, men kräver fortfarande en hel del träning, tålamod och beslutsamhet. Jag hade vid den tiden inte sett någon klättra så hårt, Johan gjorde det först sommaren 2011 (Sara i Töllsjö).

Det rullade på förvånansvärt bra. Jag gjorde Oves livs (7a) i april 2011 och Laban (7b) en månad senare. Min första 7b+ dröjde till januari 2012, Black Moon i Geyikbayiri, vilket var resultatet av en målmedveten och riktad träning hösten innan. Det hela såg på sikt ut att bli ett kortvarigt mål, att jag var för generös när jag gav mig fem år att göra 8a. Men det var ungefär vid den här tiden som jag började känna att något inte stämde, att glädjen inom klättringen inte var riktigt lika tydlig som när jag började klättra, utan att pressen, stressen och frustrationen sipprade igenom.

Glad för en stund! Hade precis gjort Black Moon, resten av resan var betydligt mer avslappnad efter det. 

Jag fortsatte visserligen att ticka nya 7b+-leder i hyfsat regelbunden takt, men det var inte i närheten av lika kul som under de två första åren. När jag i januari 2013 gjorde Alicia (7b+) i El Chorro, på tredje presset, fjärde dagen på efter en nästan två veckor lång resa, så visste jag att potentialen för högre grader fanns rent fysiskt, men att jag varken ville eller ens vågade för den delen.

När jag nu var medveten om att något inte stod rätt till så började jag fundera på orsaken. Det uppdagade sig tämligen omgående och lösningen var enkel:

Gradhetsen förstörde glädjen i klättringen och det var dags att klättra sådant som såg kul ut snarare än vilken siffra som stod efter leden i guideboken. 

Bättre val har jag aldrig gjort. Jag släppte alla mål och seriösa redpoint-projekt och började satsa på coola linjer och onsight-klättring (något jag fortfarande föredrar framför allt annat). Samtidigt var jag förbannad på att jag låtit detta hända, då jag sedan starten 2010 var medveten om att många fastnade i samma fälla, och att det nu "sänkte" min klättring till nivåer där jag var bekväm snarare än utmanad.

Med det sagt, jag tog fortfarande i, och varje gång jag knöt in mig så gick jag in i det med 110 % hängivelse. Jag onsightade min första 7a på granit, flashade ett par 7b och fortsatte ticka 7b+. Men hårdare än så blev det inte, och pressen släppte totalt. De senaste två klätteråren har varit de roligaste hittills, utan tvekan. Avslappnat och rogivande, och jag började bli mer bekväm med att testa nytt.

Soloklättring i Stegeborg. Det här är vad klättring handlar om: gott sällskap, goa miljöer och fin klättring. Skitsamma att graden är 4! 

EDDIE
I februari 2014 var vintern förvånansvärt mild. Solen var framme, snön borta och förhållandena för klättring så perfekta de kunde bli. Johan ville göra Eddie som han varit så nära på hösten innan, så Climbtastic Three gav sig ut mot Solvik innan korpen landade.

Jag vet inte riktigt varför jag i samband med detta blev sugen på att testa Eddie, men det var nog en kombination av att jag (1) inte hade några "lätta" leder kvar i Solvik som lockade, (2) att jag tyckte Eddie såg grymt cool ut och (3) att det verkade handla om min anti-stil (jag är nu på allvar förvirrad gällande vilken typ av klättring som passar mig), så lite träning inför den kommande  repsäsongen skulle bli perfekt. Jag trodde aldrig på fullaste allvar att det skulle bli mitt första 8a-send.

Eddie är FRUKTANSVÄRT intensiv. Försöker man ta krita på vägen upp så är man körd (om man inte är väldigt stark). Det är i princip bouldermove på bouldermove som avslutas med en galet pumpande tvärspricka med ett kasst sistagrepp för högerhanden där allt avgörs.

Mitten på cruxet. Hårdare än vad det ser ut, tog mig lång tid att göra det movet enskilt. Galet coolt! 

När jag började dogga den så skrattade jag mest åt hur hård den var, hur sjukt det var att Johan tog cruxet (mer om det senare) och hur omöjligt det skulle vara att göra den. Jag är ju ett pump-fenomen för i helvete, vad gör jag på en power endurance-led? Utan press, stress eller förhoppningar så lekte jag vidare.

Pang sa det, så föll jag i andra cruxmovet! Hur i helvete hamnade jag här?! Jag blev seriöst förvirrad över min utveckling på så kort tid och att jag faktiskt ens kom till cruxet utan att falla. Är den möjlig?

Sommaren kom och tillfällena i Solvik tunnades ut. De få försöken var halvhjärtade, dåliga och oprecist utförda. Ingen idé trots allt, plus att man efter cruxet har galet hård klättring kvar även om jag nu skulle komma dit. Ett framtida projekt, bestämde jag mig för.

Jag gjorde La Serdito den 4 september, drog till Kap Verde, och släppte Eddie totalt.

Spola fram till juni 2015. Tydligt mål för Solvik-säsongen var Krigarkaninen. Det kändes faktiskt gött att ha något att sikta mot, för en gångs skull, och jag lade medvetet Eddie åt sidan med motiveringen att jag hade haft storhetsvansinne året innan, det fanns ingen reell chans.

Krigarkaninen gick sådär. Alla moves gjorda, men krystad balansklättring på hyllor och slopers i sommarvärmen, det gick inget bra. Jonatans beta-förfiningar till trots, jag hade inget sug alls. Började snegla på Eddie och kände att jag inte hade något att förlora. Bouldersäsongen hade trots allt gått hyfsat, jag kanske har mer power än pump?

I förbifarten, för att bryta av mot Krigarkaninen, så kände jag på Jalapeño. Att göra den på blott andra presset, och dessutom kännas superfräsch när jag toppade ur, var egentligen årets send då det öppnade ögonen på mig (i Clarkson-anda): POWEEEEEER! Jag var starkare än vad jag trodde, varför inte kapitalisera?

Eddie var näst på tur! Så blev det, och inte långt därefter så klipptes ankaret efter ett perfekt utfört press.

Starten på det hårda, efter att man klippt tredje. Här gäller det att vara fräsch, det som återstår är minst en 7A-boulder enskilt. Skrämmande fin klättring på perfekt granit, finns det bättre power endurance-led än Eddie i närheten? 

Leden består av 22 moves samt 25 fotförflyttningar. Den nedre halvan av Eddie är tämligen enkel, men bara om man har rätt beta. Här pumpade jag faktiskt ur i början pga klantigheter, problem med fokus och förvirring över vilka steg som skulle användas. Gör man det effektivt så är man dock inte ens trött när man klipper tredje bulten.

Halvvägs in i projekterandet så insåg jag, liksom många gånger tidigare, att Johans beta inte fungerade för mig. Jag gör ett move mer, men använder underclinget i cruxet. Det gör att movet där man faller in i en side strax ovan tredje klippet inte blir lika våldsamt, och att jag då såväl orkar fånga den samt gå vidare. Då mitt fotarbete inte är lika bra som Johans så flyttade jag även högerfoten in under kroppen snarare än att stå längre bort (skitsteg!), vilket dessutom gjorde det lättare att hålla underclinget.

Slutet är brutalt. En tvärspricka med initialt halvdana steg och crimpar som mjölkar ur underarmarna snabbt. Man kan inte hänga med raka armar, utan gör en serie av axelkrävande moves gång på gång efter ett kompressionscrux (dat Beach 2015 tho). Även om man fångar slutjuggen så är man fan osäker på om man gjort den. Jag föll på tre press efter cruxet, i tvärsprickan, då jag var för trött.

Fjärde gången så klättrade jag 100 %, från start till mål. Varenda fotförflyttning, crimp, avlåsning, klipp, ALLT stämde - och det var det som krävdes.

Eddie besegrades den 14 juni 2015, lite drygt fyra år och nio månader efter att jag gjorde Ali Baba. Klättringen efter andra bulten är den roligaste jag gjort.

Ett kapitel är avslutat, och jag kan äntligen släppa det där idiotiska gradmålet jag satte upp. Det är klart, slut, finito. Ingen mer gradhets, inga mer måsten, ingen mer stress.

Nästa mål är bara att klättra. Punkt.

Måste bara nämna lite om graden jag valde att sätta på Eddie, 8a. Christian Eriksson satte upp den som 8a. Den har registrerats på 8a.nu och 27crags totalt 15 gånger (exklusive mitt send). Av dessa 15 så har 11 registrerat den som 8a+ (tre av dem har noterat den som Soft). Det är många kända namn som har klättrat den, och när profiler som Grandelius sätter den som 8a+ så skulle jag inte skämmas för att göra detsamma. MEN, det finns många anledningar till varför så inte är fallet.

• FA satte upp den som 8a.
• Johan registrerade den som 8a. Ja, vi har väldigt olika stilar, men vi är mer eller mindre identiska när det gäller gradering (kanske för att han har lärt upp mig?).
• Jag är 1.88 meter lång. Inledningen på cruxet blir markant hårdare om man är kortare. Där jag "bara" sträcker mig och sedan bumpar vidare, utan att egentligen ta i så värst mycket, vet jag att andra får kämpa. 
• Jag skippade sista klippet. Det här är egentligen den största skillnaden. Folk får säga vad de vill, men klätteretik är (hyfsat) subjektivt. Jag tycker att det i 98/100 är fel att köra med förklippta QDs, med vissa undantag (seriös livsfara eller "onödiga", krystade och bökiga klipp som ändå inte påverkar, tex första klippet på Krigarkaninen). Att däremot skippa klipp högre upp resulterar dels i en ökad mental aspekt, men även, i det här fallet, risk för markfall. Jag insåg det inte fören i efterhand (whoops), men hade jag fallit när jag höll sista juggen, och speciellt när jag tog ut rep, så hade jag med stor sannolikhet slagit i hög. Tog som sagt tre fall ovanför tredje bulten, utan fjärde klippt, och det var inte enorm marginal. Folk får tycka vad de vill, såklart, men jag känner att det (1) är "etiskt" okej och (2) inte påverkar graden tillräckligt för att sänka den till tex 7c+. Hade jag klarat Eddie om jag hade klippt fjärde QDn? Nej, inte den dagen. Men garanterat senare. Jag gillar adrenalin och att ha något som motiverar mig att inte falla, so sue me...

Anledningen till att jag ens tar upp graden, speciellt efter den inledande uppsatsen om hur grader är onda och förstör och förpestar och bla bla bla, är för att jag inte vill att folk ska tro att jag "nedgraderade" den bara för att vara cool.

Jag har INGEN ANING om graden, jag har ju för i helvete bara klättrat 7b+ förut! 

Med det sagt, tack för allt stöd, Johan och Rebecca, utan er hade det inte gått! Även Daniel och Jonatan ska ha tack för säkringar, beta-tänk och inte minst pushandet när jag pressade!

Tack och hej :)
/T