Hösten 2013 erbjöd
väldigt mycket intressant i klättringsväg, på många olika nivåer. Mycket
intryck, känslor och funderingar som här mynnar ut i något slags
kvasifilosofisk inlägg med syfte att... tja, inte vet jag, förklara vad jag
känner för klättring? Det låter bra. Det kör vi på.
Istället för att nu
rabbla upp alla bravader, misslyckanden, sends, beta-varianter och diverse
coola moves så slog det mig igår att en specifik händelse (som utspelade sig
under två dagar) stack ut ur mängden. Att den tanken sedan
triggades av det faktum att de två bilderna jag har kvar att blogga om innehöll just det problemet som kom att bli grunden för det här inlägget
är bara en ren slump, jag lovar.
Problemet i fråga har
såklart ett namn. Ett namn jag inte förstod i sin helhet fören efter jag väl
klarat det, konstigt nog.
Perk sa kärr
Vafan? Vad är det för
namn? Perk? Något finländskt? Resten förstår jag mig inte heller på. Det visade
sig dock vara så att det fullständiga namnet är Perk sa kärr (...jag sa kärring). Då det är namngivet i 8a:s
databas av Flash-Johan så får man ta och lita på det. Konstigt namn som förmodligen
bara FA kan förklara, vem nu det är.
I alla fall! Den här
linjen har för mig gott obetydligt förbi. Den ligger strax ovanför en
vidunderligt blöt pöl av gegga (jag är namnets ursprung på spåren!) och var
under mina första år i Knutby relativt oklättrad. Man såg inte röken av varken
klättrare eller krita på problemet, som för mig förblev okänt under säkert två
år. Sedan, en dag, släpper Johan lite lättsamt bomben, ”Där går det en cool
travers jag skulle vilja testa. Den har en 6C-ståstart också, tror jag”. Han
valsar vidare in i skogen och lämnar mig ståendes som ett stort frågetecken,
med förundran, förvirring och fascination i blicken.
Efter en stund valsar även jag in i skogen och lägger problemet åt sidan, för
tillfället.
Det här var ett tag
sedan. Efter det, varje gång jag var i Knutby, så sneglade jag alltid nyfiket
på problemet. Det såg onekligen möjligt ut, rentav roligt! Varför jag aldrig
testade vet jag inte, men det dröjde till hösten 2012 eller vår 2013 (minns inte) innan jag
kände på greppen för första gången. Det blev några halvhjärtade försök på
starten, men jag var själv, hade bara en padda, och det var
mega-über-superblött var man än trampade. Perk
var inte så inspirerande längre.
Spola fram till hösten
2013. Herr Jönsson har beslutat sig för att återvända till lite mer normala
breddgrader och vill bestämt ut till Knutby för att klättra. Vi värmer upp på
välbekanta problem, spatserar runt i höstrusket och pratar gamla Knutby-minnen.
Det slutar med att vi landar framför Perk
sa kärr då Johan vill göra sittstarten. Vi borstar fram greppen, tejpar
fingrarna, knyter skorna och ger oss sedan iväg på, enligt mig, höstens bästa
klätterresa.
Klättring må vara en
individuell aktivitet där man 99 gånger av 100 har sig själv att skylla om
något går fel, men att inte säga att det är en lagsport vore galenskap. Det
roliga är att 99 gånger av 100 då du klarar något så är det tack vare någon
annan! Peppning, motivation, inspiration (stor del för mig) glädje och
gemenskap. Det är det som gör klättring till vad det är och det är därför man
blir så fruktansvärt beroende!
Perk sa kärr var just allt detta. Vi gjorde press om vartannat och flyttade omsorgsfullt
paddor i hopp om att rädda den andre från en kletig död (Johans fot fick sig tyvärr en körare, pendel suger!). Vi borstade gemensamma grepp och hjälpte
varandra upp med röv-pressande (intima grejer). I pauserna pratade vi studier
och försökte hålla värmen. Trots att ingen skickade våra respektive problem
under första dagen så åkte vi hem med mod i sinnet. Nästa gång skulle vi båda
minsann skicka!
Bilfärderna hem är även
de fyllda av godsaker. En radio vars intryckta knappar försvårar kanaländring
spelar musik ur antingen höger eller vänster sida av bilen. Ibland byter den,
om Johan svänger kraftigt eller om man mixtrar med volymen. Wrecking ball går på och vi ler trött.
Bra skit, höstens låt. Nästan lika bra som när jag och Johan sjöng karaoke till
Roxette något år innan för fulla muggar, medan Rebecca satt tyst och lugnt
konstaterade att hon hängde med ett gäng idioter.
Dagen efter den första
riktiga erfarenheten med Perk sa kärr
visar sig erbjuda grymma förhållanden. Temperaturen, vinden, luftfuktigheten. Allt stämmer. Jag drar tidigt från plugget och vi ger oss av med sliten hud och
revanschsugna miner. Sticket visar sig vara det bästa jag någonsin upplevt och
vad som följer är total eufori.
Vi värmer upp och
placerar sedan mödosamt paddorna där vi förmodar att vi kommer att stå och
trampa de närmaste timmarna. Det visar sig felaktigt. Jag lyckas, av någon
konstig anledning, att skicka Perk sa
kärr på första försöket för dagen. Muskelminnet, sticket, koordinationen
(inte likt mig), allt stämmer. Det var länge sedan jag jobbade på ett projekt
under en längre period och sedan skickade, vilket gjorde den här segern en
av de bästa på länge. Jag kommer ner för stenen med ett stort flin,
dagen blev just grym.
Johan snörar på sig
skorna, känner på det tydliga crux-movet (innehållandes en
Graham-esque-liknande toe hook) och ger sig av på sin egen lilla resa. Det tog inte
många försök, och vips så var även sittstarten avklarad.
Send train, woot woot!
Delad glädje är som
bekant dubbel glädje. Vad blir då delad dubbel glädje? Kul hade vi i alla fall,
och resten av aftonen bestod av nya projekt, Konvex, mörker och en ljuvlig hemfärd. Jag sov gott den natten, den
uppslitna huden till trots.
Det är det här som
klättring handlar om. Det finns ingen som beskriver det här fenomenet bättre än
min personliga favorit Dave Graham, och när man hör honom förklara sina äventyr
så inser man att det inte är någon skillnad på att klättra 8C eller 6C. Jag kan
till fullo relatera till allt han förklarar, in i minsta detalj, då jag själv
upplever det varje gång vi tar den slitna lilla Clion ut på en tur i södra
Östergötland. På det viset känns klättring verkligen unikt, det är en känsla
jag aldrig upplevt i något annat sammanhang.
Våren närmar sig med
framsteg. Då det inte blev en resa under vintern så är mitt sug på
utomhusklättring större än någonsin. Det ska bouldras, det ska ledas, det ska
ramlas, det ska nötas, det ska misslyckas, det ska göra ont, det ska bli
awesome!
Som det så fint frågades
i Bergsport för några nummer sedan:
Vill du hellre skicka
något hårt och inte få berätta det för någon, eller klara något lätt och dela
med dig av erfarenheten?
Lättare svar finns inte.
 |
| Framtida projekt på samma sten som Perk sa kärr. Vore kul att få göra min första riktiga FA, speciellt i Knutby där allt startade. Otroligt känsligt problem som har det mesta. |
 |
| På väg in i cruxet. Man kan ana gegg-härden nedanför, den är inte att leka med! Dagen efter skickades problemet med bravur! Lite komiskt att vi har samma min i nästan exakt samma move. Johan ska till vänster, jag ska rakt upp. Fokus! |
