Äntligen dags för mer Knu... Höversby!

Bättre sent än aldrig, kom till slut utomhus och fick lite klättring gjord! Knutby, som vanligt, stod på agendan. I alla fall fram tills en timme innan avfärd. Hux flux så blir jag sugen på Höversby istället, så varför inte?! Fick dessutom låna Rebecca och Gustavs crash pad (läs: världens största objekt med axelremmar) så Silverado skulle gå att pressa på i min ensamhet. Bara att packa pannlampan, tejpen och tandborsten (jag måste verkligen köpa en ny boulderborste!). Allt skulle behövas visade det sig.

Efter att ha fört krig mot syrrans lilla Citroën C3 (det ilskna bäret, som jag kallar den) så fick jag till slut in den stora crash paden. Det måste ha sett smått traumatiskt ut, då en vuxen man (nåja) stod och hoppsparkade in en madrass i en bil, iförd gummistövlar och luktandes utav nyligen applicerad hårvårdsprodukt designad att styrka lockar och behålla spänsten i dem (fråga inte, jag hade klippt mig tidigare under dagen). Jag kom iväg, tankade lite diesel (denna gång mindes jag vilken sida tanklocket var på) och gav mig iväg. To the forest!

Kort bilfärd, kort anmarsch  och eminenta problem. Jag förstår inte varför jag inte spenderar mer tid i Höversby. I vilket fall, väl framme så får det ilskna bäret föda två crash pads, den ena födseln mer våldsam än den andra, och sedan var det bara att dra igång! Värmde på någon okänd sten, åt en banan, smekte granit och hånade lite tyst korpen som flög över mig. Du och dina artfränder må stänga klippor såsom Solvik, men boulders ger du fan i! Efter det så var det dags att gå på lite hårdare saker. Två mål var satta för dagen, let's get to it!

Mål 1

För något år sedan, när jag sist var i Höversby, så gjorde Johan problemet Guns N Roses (7C). Den har en lite lättare ståstart med namnet Dvärgen (6C+), ett fint problem som i princip består utav ett par breda flytt som underlättas med hjälp av en hälkrok och som avslutas med en sketchy mantling. Revansch stod på G! Lade ut padd-havet och började testa. Friktionen var superb, förflyttningarna roliga. Allt som allt, ett schysst problem, väldigt mycket power, rekommenderas om du är i området! Att komma ner från stenen var en annan historia, men jag kan väl nämna att jag i alla fall överlevde.

Mål 2

Silverado (7A). Såg Johan flasha denna skönhet förra året, har varit sugen på att känna på problemet sedan dess. Såhär i efterhand måste jag säga att det är ett väldigt roligt problem! Crimpers och... Well, mest crimpers. Vilket ledde till ett problem. 

Efter kanske 20 minuter så hade jag listat ut betan som skulle fungera för mig. Pannlampa på (mörkt satan), torka av skorna (det började regna) och börja pressa! Två gånger så missade jag sista skicket till slutgreppet, men trodde mig nu ha det hela i en liten ask. In your face sade  någon, och vips så börjar huden på fingrarna öppna upp sig som himlen strax innan hade gjort. Blod, blod överallt! Fram med tejpen!

Press igen. Jag glider av, friktionen lider utav tejpen. Det och blodet som nu valt att tränga igenom två lager tejp. Skit också. Nåja, betan är säkrad, jag vet hur det ska göras. Känns lite småhårt för att vara 7A, men jag klättrar sällan med den ultimata betan när jag klättrar själv. Det är alltid lättare när man är flera! Den sitter nästa gång, om huden tillåter det! 

Fin sten. Torbjörn glad! 

Jag hoppas kunna klämma in lite rep innan säsongen är helt över, Dynestad lockar med nya onsight-möjligheter, Garpedans likaså. Ingen idé att sätta några mål såhär dags, men att onsighta en 7a vore inte helt fel innan snön börjar falla. Men men, den som lever får se! 

Topp 5: Sportleder

Huvudet ekar tomt, tentaskrivandet under dagen har tagit ut sin rätt. Jag borde diska, ta en dusch och sedan ladda om batterierna inför morgondagens slutspurt. Efter över en liter kaffe och ett par Red Bull så känner jag mig lite så där lagom konstig, hoppas att samma kur i morgon inte resulterar i hjärtstopp eller dylikt. Sängen lockar, men går jag och lägger mig så kommer jag så småningom vakna, vilket betyder mer plugg. Tror jag stannar uppe ett tag till...

Avsaknaden av klättring är påtaglig. Jag minns knappt längre när jag var ute senast, det smärtar! Veckan som kommer, däremot, ska förhoppningsvis bjuda på åtminstone ett par turer ut till valfri klippa/boulder - om vädret tillåter. Under tiden, såhär lite smått vemodigt och självömkande, så glider tankarna lätt tillbaka till forna bravader och upplevelser. Vilka är egentligen mina fem favoritleder jag gjort?

5. Black Moon (7b+) - Geyikbayiri

Kanske inte världens vackraste led per se, men känslan när jag väl klippte ankaret var oslagbar. Det var resans mål, det var vad jag hade tränat inför hela hösten. Det var magnifikt!

En teknisk men hyfsat lätt första tredjedel med en kass liten vila på små fotsteg startar det hela. Sedan är det go time! Fysisk klättring på tufor, med hälar, pockets och ett avslutande knälås. Längre bort från svensk granit kan man inte komma. Ett halvdant knälås (som jag enbart lyckades att få dit en gång - vid det lyckade presset), sedan återstår den avslutande tredjedelen. Redpoint-cruxet är ett långt move till en enfingerpocket (djup och bra sådan), ett medföljande move med högerhanden och sedan uppbrytning över kanten. Crimpers, reachy och exponerat - en underbar känsla! Klarar man att klippa sista karbinen så är det bara att njuta upp till toppen, även om jag var på tok för målvetveten för att göra så. 

Hängde lite extra länge i ankaret, kollade ut över dalgången och släppte ut håret. Bästa dagen på resan!

4. Zapfenstreich (7a) - Geyikbayiri

Verkligen inte världens vackraste led, men återigen en galen känsla. Sista dagen på resan, vi hade inte vilat på fem dagar och man var hyfsat mätt. Ett sista press fick det bli, ett flash-försök på Zapfenstreich som Johan tidigare under resan onsightat. Inga större förhoppningar...

Missade man att klippa första bulten, som var väldigt lågt ner då man riskerade att falla ner 6-7 meter (leden började högt upp i en lite grotta), så väntade garanterat sjukhusbesök (jag var dessutom oförsäkrad...). Självklart är det då teknisk svaklättring, Torbjörns specialitet! Första klippet sitter, man kan slappna av och ge sig på det kommande cruxet.

Tredimensionell klättring är svårt. Att falla in i tufor mer eller mindre bakom ryggen var så ovant det kunde bli för en granitälskande crimp-fantast. Johans beta gjorde dock under, och efter att ha skickat mot en trefingerpocket jag inte såg skymten utav så trodde jag att jag var hemma. Den fysiska starten till  trots, karaktären på leden förändrades i all hast och vips så stod jag två meter under ankaret och var säker på att ta ett fall. Inga grepp att tala om, trötta underarmar efter 12 dagars klättring och uppgivet mod. Efter mycket om och men så orkade jag inte vänta längre, chansade på att det fanns bättre grepp lite längre upp och gick på. Tur ska man ha!

3. Tower of Power (7b) - Sjöända

POWER! Har haft enorm respekt för den här leden. Dels för att den sett fruktansvärt svår ut, dels för att jag inte trodde det var min stil, dels för graden. När jag sedan började känna på den så insåg jag mitt misstag. Vilken led!

Enkel start som dessvärre går upp i ett chippat grepp. Bara att klippa andra karbinen (tror det är andra) och sedan hoppas på det bästa. Dyno efter dyno, långa som satan men på bra grepp. Efter att leden torkat och betan stämde överens så tog jag den på andra eller tredje presset, minns inte riktigt. Frustade som en spetsad tjur mellan de två stora skicken för att egga mig själv, skrattade när det sista satt. Ett spektakulärt kraftpaket till led, rekommenderas starkt! 

2. Akapella (7b+) - Solvik

Inte direkt osannolikt att den här skulle dyka upp. En lokal (svensk?) klassiker värd sina stjärnor i guiden. Pump så att det skriker om det, trots två (!) no hands-vilor och en hyfsad vila innan cruxet. Men även teknisk! Var årets säsongsmål, tyvärr lite lågt satt. Klarade den på tredje presset och för en gångs skull så njöt jag! 

Det inledande cuxet är egentligen det individuellt hårdaste movet. Jag gynnades sannerligen utav min längd och hade, efter att betan var funnen, inga större problem med det. Det var redpointcruxet långt där uppe som skulle bli min nemesis. Sjukt rolig klättring följer från första vilan upp till cruxet, med likväl crimpers som fingerlås. Väl framme, inför det lyckade presset med ny Johan-beta, så var det bara att trampa på! Efter det väntar ett bra knälås. Jag brukar vanligtvis ogilla no hands-vilor då det (enligt mig) gör att leden känns uppbruten och att den tappar flow. Inte i det här fallet. Njöt som bara den när jag kilade in knät, vilade en stund och gick sedan på. Underbart!

1. Into the House (6c) - Töllsjö

En led jag förmodar att merparten utav mina läsare inte har klättrat, än mindre hört talas (fast om Johan läser det här så har i och för sig kanske lite drygt 33 % av mina läsare klättrat den ;). Jag skulle verkligen vilja åka tillbaka och göra den här igen, något som inte är vanligt när det gäller mig. Att repetera leder brukar jag sällan tycka är roligt om det inte gäller uppvärmning, men det här är annorlunda! En lång och fysisk travers som kräver att man har tungan rätt i munnen i slutet.

Det var min första 6c-onsight! Lite drygt 1½ år efter att jag började klättra så hälsade jag på Johan för att klättra i hans hemtrakter. Töllsjö kom att bli favoriten. Dels för leden jag nu prisar, men självklart även för att jag fick säkra Johan på hans första 8a (Sara).

I alla fall, leden! Minns inte så mycket förutom en sak: JAG HAR ALDRIG VARIT SÅ PUMPAD I HELA MITT LIV! Det kändes, helt ärligt, som om mina armar var slut efter kanske en tredjedel av leden. Resten gick på vilja och jävlar anamma. Det var en sjuk upplevelse och lär ha påverkat mig som klättrare. Sedan den dagen har onsight-klättring varit min absoluta favorit. Att jag sedan slapp rensa den lär ha hjälpt i att forma mitt tycke för leden, den traversen var inte att leka med!