The flashiest flash of all flashes (but still a flash!)

I senaste numret av Bergsport så var det en artikel som tog upp såväl etiken/problematiken gällande de tre begreppen onsight, flash och redpoint inom sportklättring. Skrivet av en välkänd svensk klätterprofil, med bestämda åsikter (agree to disagree!) som var fruktansvärt specifika (kikare, hur man som säkrare får eller inte får formulera sig, etc). I alla fall, det fick mig att minnas en flash jag gjorde på västkustresan i våras. Världens flashigaste flash.

Inte flashigt på så vis att jag posade, gjorde duck face när Johan tog kort, eller visade extra mycket hud, utan snarare extremt flashig i ett klättersammanhang. Nästan så att man skäms.

Vi var inte ensamma vid Sibräcka-klippan, en frisk aprildag, strax efter ett ymnigt regn på förmiddagen. Göteborgsklättrare strömmade in när solen sprack igenom molntäcket, och många började kämpa på leden Svampbob Fyrkant (6c+). Namnet på leden var i princip anledningen till varför vi valde just Sibräcka den dagen. Hur kan man motstå ett sådant namn?! Som tur var så visade sig leden vara väldigt fin, i enlighet med namnet.

Jag hade till en början planerat att onsighta den, men då det var smått omöjligt att undvika alla beta-tips som skreks från höger och vänster hela dagen lång så sket jag i det och började titta istället. Starten var cruxet. Got it. Flera olika alternativ uppenbarade sig, inget utav dem såg så värst tilltalande ut för min del. Det såg hårt, krystat och low percentageaktigt ut.

Cruxet! Jag sträckte mig, orka bry sig om icke-existerande crimpar och spännklättring som resulterar i axlar ur led .

Dagen flöt på. Jag flashade Svampbob Fyrkants granne och fick därmed se vad som erbjöds. Johan flashade sedan leden, och jag fick ännu mer beta. Sedan skedde den mest flashiga av flashar någonsin, med så mycket beta-tips och direktioner att jag nästan funderade på att inte regga den.

Det må så vara att jag gjorde cruxet annorlunda gentemot alla andra (att vara lång är en fördel), men sedan visste jag ALLT om leden. Då Johan hängde på ett rep bredvid för att ta kort så kunde jag hela tiden fråga vilket grepp som kom härnäst, var vilorna var, var fotstegen var, etc etc. Jag började bli riktigt trött halvvägs upp, så då tog jag beslutet att bara koppla bort hjärnan.

Johan fullkomligt guidade mig upp, hela vägen, från cruxet till ankaret. Han fick peka, ge beta och heja på, samtidigt som han tog kort och jobbade sig uppåt i takt med mig (långsamt) med sin Jumar.

Pinsamt. Världens kanske genom tiderna mest instruerade flash. Inte ett grepp gick obemärkt förbi, jag kände mig under en period knappt som en klättrare.

Skam den som ger sig, och jag skiter i vad folk säger. Ska det flashas så ska det flashas, och enligt konstens alla regler (nåja...) så tycker jag att den var berättigad!

Svampbob Fyrkant var fruktansvärt fin. Min bestigning, not so much...

Halvvägs upp, kanske. Var pumpad och trött, flashen av leden till höger om Svampbob Fyrkant blev en rejäl fight som lämnade mig stum längre än vad jag trodde. 

Att jamma en spricka

Jag har nu klättrat i lite drygt fem år, sedan januari 2010. Fokus har hela tiden legat på sportklättring, med bouldering som andrahandsval och inomhusklättring som ett nödvändigt ont under regniga, mörka och kalla perioder. Jag må inte vara så värst stark, tekniskt skicklig eller allmänt märkvärdig som klättrare, men jag har under mina år ändå sett en hel del, rest en del och klättrat desto mer. Jag lär känna mig själv som klättrare bättre och bättre för varje säsong, varje Stångebro-burgare och varje misslyckad "uppvärmning". Det är dock något som saknas.

Jag är fullkomligt USEL på att jamma.

Vare sig det handlar om fingerjam, handjam, konstiga tumpositioner, vilken handflata åt vilket håll, hur man bör tejpa, allt allt allt, jag kan inte jamma.  Det har blivit smärtsamt (bokstavligen talat) uppenbart genom åren.

Första, och enda, I might add, gången jag klättrade renodlade sprickor var sommaren 2011. Jag tyckte mig vara, redan då, en relativt kompetent klättrare (naiv idiot med hybris och storhetsvansinne kan man även kalla det) med flera sjuor under bältet. Men den sommardagen, vid Korpberget, så kröp ödmjukheten, förvirringen och, till viss del, frälsningen fram.

Sprickklättring är hårt. Sprickklättring är svårt. Sprickklättring är en egen vetenskap. And don't even get me started on skorstensklättring! Jag försökte jamma, jag försökte verkligen, men pga bristande teknik och förståelse för fenomenet så slutade det hela med en skamsen insikt: jag kan inte jamma så jag måste därmed köra layback.

Oh the shame!

Allt blev så mycket hårdare. Folk tyckte jag var konstig. Jag tyckte sprickklättring var konstigt. Jag pumpade ur på enklare sexor och lyckades inte ens onsighta en 5+ skorstensled på topprep! Att sätta fötterna i sprickorna istället för gedigna lister som fotsteg var som att försöka prata ett språk jag inte behärskade. Allt gjorde ont, jag skrapade upp såväl rygg som byxor i under mina patetiska försök.

Med allt detta sagt, jag har numera en enorm respekt för sprickklättring och personer som klarar av det. Indian creek står inte högt upp på min önskelista just nu, men inom en relativt snar framtid så hoppas jag faktiskt kunna lära mig, i samband med att jag börjar klättra traditionellt.

Skammen har lagt sig. Nyfikenheten börjar ta över.

Boulder i Stavsjö vars inledande crux krävde att man jammar. Graden till trots så fick jag kämpa med det movet länge, och när det väl satt så gick jag hela vägen direkt. Aaaaaw jaaaaam!

(Den typen av jam jag älskar: slots. In med fingrarna, som sedan fastnar, och lägg på vikt. Sitter som i en kil, kan inte rubbas. Gör ont satan, men kräver ingen skill och är rent teoretiskt jammning!)

I get to climb today!

Trodde aldrig jag skulle se fram emot ett inomhuspass när vädret ser ut som det gör. Strålande sol, ingen snö eller nederbörd så långt ögat når, längre dagar och all tid i världen att sänka projekt efter projekt. Om man inte lyckas med att skada sig, vill säga.

"Blown tendon" på högerhandens långfinger (självdiagnosticerat, såklart!). Dyno till mono på Nomad var tydligen ingen bra idé. Har vilat från klättring i lite drygt tio dagar, nu blir det mjukstart på juggar med fingrarna inlindade i mer tejp än en mumie. Inte optimalt, men det är vad det är. Bouldervåren är bortglömd, här ska det vilas och rehabtränas i den mån det är möjligt för att kunna vara i tiptop form framåt april när repsäsongen drar igång på riktigt. Har aldrig varit en så värst vass bouldrare. Klänga på sketna crimpers i februarikyla, jag har nog bara inbillat mig att jag gillar det (försöker lura mitt psyke, måste ha en positiv inställning, just roll with it).  

J-Dawg på The collector. Kul att någon är skadefri i alla fall! Fo real though, kudos till att armbågen känns bra!

Tvingar mig själv att offra helgens eventuella eskapader till förmån för läkning och skånsk fågelskådning. Svartand och fläckdrillsnäppa vinner för tillfället över sydbelägna klippor söder om Stockholm. I'm in it for the long run! 

Nomad, den jäveln, får vänta ett bra tag. Jag ska smyga upp till den sketna pocketen och göra det så statiskt att fanskapet inte hinner inse vad som hänt (så, nu har jag fått avreagera mig lite i alla fall).

Happy happy! Vi hade det gött på Fruberget i alla fall!

Nu är det plastjuggar och återhållsamhet som gäller. Tråkigare mening får man leta efter (I'M SO HAPPY, COME ON BRAIN!).

:)))

:'(