Som tonåring fick jag hoppa på kryckor för många veckor efter att ha förstört mina knän. Ingen hundraprocentig diagnos någon av gångerna, men förmodade uttänjda ledband var förklaringen allt som oftast. Svullna satan och fyllda med brosk och blod, jag har nu, 10 år efter, glömt bort vilket knä som var värst och om jag pajade ett knä två gånger om, eller om det "bara" var en gång var.
Efter allt det så blev det hemska knäskydd i 5-6 år, vilket hjälpte. Inga mer knäskador, free as a bird!
Spola fram till tidigt 2010-tal. Så fort jag besvärade mig med att pausa klättringen för en kväll och istället valde att springa så kom jag hem trött, nöjd och med en dov smärta i främst vänster knä. Oh well, jag sprang ju ändå inte mer än kanske 10-20 gånger per år under nästan tre år, det var lugnt.
Spola fram till vår/försommar 2013. Löpningen hade tagit fart igen och jag hade till och med vidtagit förebyggande åtgärder för att minska risken för knäbesvär. Vad händer då, istället?
Löparknä.
Det är inte diagnostiserat av en legitimerad sjukgymnast, inte bekräftat av en läkare. Men jag känner min kropp, och speciellt mina knän. Oavsett vad det är, strikt fysiologiskt, så beror det hela på överansträngning genom för hög träningsdos på för kort tid. Musklerna och konditionen håller ett tempo mina leder inte kan följa.
Idag blir det ett nervöst första test. Ett väldigt lätt, lugnt pass, barfota runt en gräsplan. Se om vänster knä säger ifrån eller inte. Förra veckans abrupta och (för mig) hjärtskärande avbrott följt utav fruktansvärt smärta har fått mig att vila från all fysisk aktivitet samt påbörja/fortsätta lite rehab-styrka. Skiter det sig idag så blir det konsultation med sjukgymnast.
Den här veckan har varit pisstråkig. Jag behöver verkligen mina endorfiner.
Fuck you knees, fuck you very much!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar