Topp 3 upplevelser som åskådare

Att rangordna sina egna topprestationer är varken så värst svårt eller utmanande, men då klättring är så mycket mer än de få sends man förmår sig hinna med så fick det mig att fundera på övriga tillfällen då glädjen varit (nästan) lika enorm.

Det visade sig inte heller vara så svårt.

Man har fått se en hel del genom åren, många vänner och bekanta som klarar projekt och pushat sin prestationsförmåga gång på gång, så man kan tro att en liten Topp 3 inte skulle räcka. Nu slank det visserligen med en runner up eller två i listan nedan, men vad som faktiskt skulle listas kristalliserade sig nästan så snart som tanken om att skapa det här inlägget kom till.

3. Gustav krossar El canalillo de la mari (6b+)
För någon som föredrog bouldering och inte hade sportklättrat så mycket innan vi drog till El Chorro, Spanien, så var Gustav hänsynslös mot det mesta. El canalillo de la mari var ca 30-35 meter med ett långt, roligt dieder de första 20 metrarna (stämklättring med magnifik utsikt). Gamarna cirkulerade över oss dagligen vid den här sektorn.

Efter diedret så är man inte så värst trött, mest i benen kanske, men de sista ca 10 metrarna som går ut på facet till höger är tekniskt, känsligt och något luftig klättring. Jag minns hur jag själv hade problem i cruxet, medan Gustav på sitt press cruisade igenom det hela på ett lugnt och metodiskt vis som bara Gustav kan.

Smilbanden gick från öra till öra och kvällens 1l-öl smakade desto godare.

2. Rebecca skickar Black diamond (6b+/c)
Den här lille rackaren till led har jag aldrig förstått mig på. Har gjorde den tre gånger nu och varje gång blir jag förvånad över hur svårt jag har för att läsa den. Garanterat ny beta varje gång.

Rebecca däremot, som kan hitta grepp och beta vilket en själv får leta efter i dagar, gjorde processen kort med leden och skickade den bara ett par timmar efter att hon känt på den för första gången. Jag minns hur jag med förvåning och förvirring säkrade henne på det slutliga presset, som var tusen gånger mer flytande och väl utfört än de gånger jag själv gett mig på besten.

Inte förvånad över att hon klarade den, utan över hur lätt hon fick det att se ut, vilket är den totala motsatsen till alla mina försök.

1. Johan persar med Sara (8a)
Man korsar bara 8a-gränsen en gång i sitt liv. Att ens få göra det är mäktigt, men att få uppleva det som den novis jag var vid tiden kändes ungefär lika stort. Det är inte ofta Johan fullkomligt skriker ut sin glädje efter att ha klarat något, oavsett vad, men vrålet efter Sara är inget jag glömmer i första taget.

Första presset sket sig i cruxet. Sedan minns jag inte om det var andra eller tredje som det gick på till slut. Minns dock att vi fixade öl den kvällen för att fira (och en pizza?) innan den reggades på 8a.nu. Stort var det! Vore kul att själv få göra den någon dag.

Gustav på El canalillo de la maru, ca 1/3 gjord, det roliga har precis börjat! 

Delad glädje är sannerligen dubbel glädje. Det finns en orsak till varför jag sällan ger mig ut och bouldrar i min ensamhet. Med rätt klätterkompanjoner kan vilken skitdag som helst bli riktigt go, även om ens egen klättring inte stämmer.