Vad är en highball?

Köpman Wighart besegrades under torsdagen. Trots en sen natt (NHL-slutspelet är i full gång, go Rangers!) och måttliga mängder öl på Valborg så blev mini-besöket i Stavsjö en stor succé! Förutom att jag och Johan lyckades flasha Norrköpings pärla (finaste problemet i regionen? I alla fall i den graden!) så upptäckte vi hur mycket mer det fanns att göra! 27crags topo är dock lite undermålig med tanke på vad som (jag förmodar) egentligen är etablerat i området, vi får ta och höra med kunniga Norrköpings-bor som kan förklara resten av linjerna.

I alla fall! När Johan och jag gjorde oss redo för resan upp på stenen (tickade "fotsteg" på facet, funderade på beta, ögnade enen bredvid paddorna med ett vaksamt öga) så började jag fundera: vad är en highball?

Blocket i Stavsjö är högt (för dig som inte tror mig, se bild nedan och kolla även på trailern till Swedish Meatballs där Carl-Ola Boström gör samma problem med darrande röst och nervös andning. Strax efter 2:00 minuter in i filmen så får man video på problemet, länk nedan). Det är högre än Mad Hooker-blocket i Knutby med någon halvmeter/meter, vi gissade på att det handlade om 6-7 meter från mark till topp. Landningen är dock superb, så så länge man har bra spottare och ett par paddor så är man safe (jag tog dock med en linda ifall någon skulle stuka något, Johan tänkte snarlikt och tog med några han med). Men är det en highball?

Vi har alla sett bilderna och filmerna från tex Bishop. Det, för mig, handlar snarare om solo-klättring med en madrass under sig än regelrätt highball bouldering. Bara för att det finns något där man slår i hög så betyder det inte att det är ett boulderproblem. Men det måste väl finnas någon nedre gräns?!

Johan hävdar att definitionen av en highball har förändrats drastiskt de senaste åren. Det blir mer spektakulärt, extremt och våghalsigt ute i skogarna. Jag är benägen att hålla med. Följer man på daglig basis de nutida klätterikonerna inom bouldering så vet man att höjden på Wighart-blocket egentligen inte är något extraordinärt. Men, återigen, det är fan i mig högt!

Jag klassar inte Mad Hooker-blocket som en highball. Jag har fallit från toppen av tex Prize Cut utan att vara med på det, och det gick (relativt) smärtfritt och bra. Jag är aldrig rädd när jag toppar ur någon av klassikerna på stenen. Om det sedan har med min vana till blocket att göra eller om det faktiskt inte är en highball är en annan sak.

I slutändan så vet jag helt enkelt inte hur man ska definiera en highball. Jag förmodar att det är tämligen subjektivt. För mig som sällan klättrar så värst höga problem så var det här en ny nivå. Jag var väl medveten om höjden när cruxet kom, allra högst däruppe, men det var inget i skallen som sade "nej". Är man väl där så vill man, så SKA man bara ta sig upp. Att falla känns knappt som ett alternativ. Konstigt ändå, då det som sagt inte är så mycket högre än Mad Hooker-blocket. Sitter allt bara i huvudet?

Blodad tand har man i alla fall fått. Adrenalinkicken efter de första höga fallen, och sedan urtoppningen, på 6C-problemet till höger om Köpman Wighart gav mig något jag inte fått på länge. Jag saknar den känslan. Vad som nu återstår, i "highball"-väg, är för min del två saker:

- Bouldra Short å Hårt i Sjöända.
- Bouldra alla korta leder på Skalleberget.

Inget av dessa mål kan klassas som solo-klättring. Bara för att det är bultar på stenen så blir man ingen solo-klättrare. Men om det sen är highballs vågar jag inte uttala mig om längre.

En sak är dock säker: jag vill ha MER adrenalinkickar av hög bouldering!

Highball eller inte, you be the judge! Johan gör sig redo för sin flash. Stabilare send får man leta efter!

Trailer till Swedish Meatballs.