Eddie

I september 2010 gjorde jag min första 6c, Ali Baba, nio månader efter att jag börjat klättra. Det var ungefär vid den tiden som jag satte ett större mål för mig själv som klättrare: att inom fem år ha klättrat 8a.

Den "magiska" gränsen. Fullt möjligt för en vanlig amatör, men kräver fortfarande en hel del träning, tålamod och beslutsamhet. Jag hade vid den tiden inte sett någon klättra så hårt, Johan gjorde det först sommaren 2011 (Sara i Töllsjö).

Det rullade på förvånansvärt bra. Jag gjorde Oves livs (7a) i april 2011 och Laban (7b) en månad senare. Min första 7b+ dröjde till januari 2012, Black Moon i Geyikbayiri, vilket var resultatet av en målmedveten och riktad träning hösten innan. Det hela såg på sikt ut att bli ett kortvarigt mål, att jag var för generös när jag gav mig fem år att göra 8a. Men det var ungefär vid den här tiden som jag började känna att något inte stämde, att glädjen inom klättringen inte var riktigt lika tydlig som när jag började klättra, utan att pressen, stressen och frustrationen sipprade igenom.

Glad för en stund! Hade precis gjort Black Moon, resten av resan var betydligt mer avslappnad efter det. 

Jag fortsatte visserligen att ticka nya 7b+-leder i hyfsat regelbunden takt, men det var inte i närheten av lika kul som under de två första åren. När jag i januari 2013 gjorde Alicia (7b+) i El Chorro, på tredje presset, fjärde dagen på efter en nästan två veckor lång resa, så visste jag att potentialen för högre grader fanns rent fysiskt, men att jag varken ville eller ens vågade för den delen.

När jag nu var medveten om att något inte stod rätt till så började jag fundera på orsaken. Det uppdagade sig tämligen omgående och lösningen var enkel:

Gradhetsen förstörde glädjen i klättringen och det var dags att klättra sådant som såg kul ut snarare än vilken siffra som stod efter leden i guideboken. 

Bättre val har jag aldrig gjort. Jag släppte alla mål och seriösa redpoint-projekt och började satsa på coola linjer och onsight-klättring (något jag fortfarande föredrar framför allt annat). Samtidigt var jag förbannad på att jag låtit detta hända, då jag sedan starten 2010 var medveten om att många fastnade i samma fälla, och att det nu "sänkte" min klättring till nivåer där jag var bekväm snarare än utmanad.

Med det sagt, jag tog fortfarande i, och varje gång jag knöt in mig så gick jag in i det med 110 % hängivelse. Jag onsightade min första 7a på granit, flashade ett par 7b och fortsatte ticka 7b+. Men hårdare än så blev det inte, och pressen släppte totalt. De senaste två klätteråren har varit de roligaste hittills, utan tvekan. Avslappnat och rogivande, och jag började bli mer bekväm med att testa nytt.

Soloklättring i Stegeborg. Det här är vad klättring handlar om: gott sällskap, goa miljöer och fin klättring. Skitsamma att graden är 4! 

EDDIE
I februari 2014 var vintern förvånansvärt mild. Solen var framme, snön borta och förhållandena för klättring så perfekta de kunde bli. Johan ville göra Eddie som han varit så nära på hösten innan, så Climbtastic Three gav sig ut mot Solvik innan korpen landade.

Jag vet inte riktigt varför jag i samband med detta blev sugen på att testa Eddie, men det var nog en kombination av att jag (1) inte hade några "lätta" leder kvar i Solvik som lockade, (2) att jag tyckte Eddie såg grymt cool ut och (3) att det verkade handla om min anti-stil (jag är nu på allvar förvirrad gällande vilken typ av klättring som passar mig), så lite träning inför den kommande  repsäsongen skulle bli perfekt. Jag trodde aldrig på fullaste allvar att det skulle bli mitt första 8a-send.

Eddie är FRUKTANSVÄRT intensiv. Försöker man ta krita på vägen upp så är man körd (om man inte är väldigt stark). Det är i princip bouldermove på bouldermove som avslutas med en galet pumpande tvärspricka med ett kasst sistagrepp för högerhanden där allt avgörs.

Mitten på cruxet. Hårdare än vad det ser ut, tog mig lång tid att göra det movet enskilt. Galet coolt! 

När jag började dogga den så skrattade jag mest åt hur hård den var, hur sjukt det var att Johan tog cruxet (mer om det senare) och hur omöjligt det skulle vara att göra den. Jag är ju ett pump-fenomen för i helvete, vad gör jag på en power endurance-led? Utan press, stress eller förhoppningar så lekte jag vidare.

Pang sa det, så föll jag i andra cruxmovet! Hur i helvete hamnade jag här?! Jag blev seriöst förvirrad över min utveckling på så kort tid och att jag faktiskt ens kom till cruxet utan att falla. Är den möjlig?

Sommaren kom och tillfällena i Solvik tunnades ut. De få försöken var halvhjärtade, dåliga och oprecist utförda. Ingen idé trots allt, plus att man efter cruxet har galet hård klättring kvar även om jag nu skulle komma dit. Ett framtida projekt, bestämde jag mig för.

Jag gjorde La Serdito den 4 september, drog till Kap Verde, och släppte Eddie totalt.

Spola fram till juni 2015. Tydligt mål för Solvik-säsongen var Krigarkaninen. Det kändes faktiskt gött att ha något att sikta mot, för en gångs skull, och jag lade medvetet Eddie åt sidan med motiveringen att jag hade haft storhetsvansinne året innan, det fanns ingen reell chans.

Krigarkaninen gick sådär. Alla moves gjorda, men krystad balansklättring på hyllor och slopers i sommarvärmen, det gick inget bra. Jonatans beta-förfiningar till trots, jag hade inget sug alls. Började snegla på Eddie och kände att jag inte hade något att förlora. Bouldersäsongen hade trots allt gått hyfsat, jag kanske har mer power än pump?

I förbifarten, för att bryta av mot Krigarkaninen, så kände jag på Jalapeño. Att göra den på blott andra presset, och dessutom kännas superfräsch när jag toppade ur, var egentligen årets send då det öppnade ögonen på mig (i Clarkson-anda): POWEEEEEER! Jag var starkare än vad jag trodde, varför inte kapitalisera?

Eddie var näst på tur! Så blev det, och inte långt därefter så klipptes ankaret efter ett perfekt utfört press.

Starten på det hårda, efter att man klippt tredje. Här gäller det att vara fräsch, det som återstår är minst en 7A-boulder enskilt. Skrämmande fin klättring på perfekt granit, finns det bättre power endurance-led än Eddie i närheten? 

Leden består av 22 moves samt 25 fotförflyttningar. Den nedre halvan av Eddie är tämligen enkel, men bara om man har rätt beta. Här pumpade jag faktiskt ur i början pga klantigheter, problem med fokus och förvirring över vilka steg som skulle användas. Gör man det effektivt så är man dock inte ens trött när man klipper tredje bulten.

Halvvägs in i projekterandet så insåg jag, liksom många gånger tidigare, att Johans beta inte fungerade för mig. Jag gör ett move mer, men använder underclinget i cruxet. Det gör att movet där man faller in i en side strax ovan tredje klippet inte blir lika våldsamt, och att jag då såväl orkar fånga den samt gå vidare. Då mitt fotarbete inte är lika bra som Johans så flyttade jag även högerfoten in under kroppen snarare än att stå längre bort (skitsteg!), vilket dessutom gjorde det lättare att hålla underclinget.

Slutet är brutalt. En tvärspricka med initialt halvdana steg och crimpar som mjölkar ur underarmarna snabbt. Man kan inte hänga med raka armar, utan gör en serie av axelkrävande moves gång på gång efter ett kompressionscrux (dat Beach 2015 tho). Även om man fångar slutjuggen så är man fan osäker på om man gjort den. Jag föll på tre press efter cruxet, i tvärsprickan, då jag var för trött.

Fjärde gången så klättrade jag 100 %, från start till mål. Varenda fotförflyttning, crimp, avlåsning, klipp, ALLT stämde - och det var det som krävdes.

Eddie besegrades den 14 juni 2015, lite drygt fyra år och nio månader efter att jag gjorde Ali Baba. Klättringen efter andra bulten är den roligaste jag gjort.

Ett kapitel är avslutat, och jag kan äntligen släppa det där idiotiska gradmålet jag satte upp. Det är klart, slut, finito. Ingen mer gradhets, inga mer måsten, ingen mer stress.

Nästa mål är bara att klättra. Punkt.

Måste bara nämna lite om graden jag valde att sätta på Eddie, 8a. Christian Eriksson satte upp den som 8a. Den har registrerats på 8a.nu och 27crags totalt 15 gånger (exklusive mitt send). Av dessa 15 så har 11 registrerat den som 8a+ (tre av dem har noterat den som Soft). Det är många kända namn som har klättrat den, och när profiler som Grandelius sätter den som 8a+ så skulle jag inte skämmas för att göra detsamma. MEN, det finns många anledningar till varför så inte är fallet.

• FA satte upp den som 8a.
• Johan registrerade den som 8a. Ja, vi har väldigt olika stilar, men vi är mer eller mindre identiska när det gäller gradering (kanske för att han har lärt upp mig?).
• Jag är 1.88 meter lång. Inledningen på cruxet blir markant hårdare om man är kortare. Där jag "bara" sträcker mig och sedan bumpar vidare, utan att egentligen ta i så värst mycket, vet jag att andra får kämpa. 
• Jag skippade sista klippet. Det här är egentligen den största skillnaden. Folk får säga vad de vill, men klätteretik är (hyfsat) subjektivt. Jag tycker att det i 98/100 är fel att köra med förklippta QDs, med vissa undantag (seriös livsfara eller "onödiga", krystade och bökiga klipp som ändå inte påverkar, tex första klippet på Krigarkaninen). Att däremot skippa klipp högre upp resulterar dels i en ökad mental aspekt, men även, i det här fallet, risk för markfall. Jag insåg det inte fören i efterhand (whoops), men hade jag fallit när jag höll sista juggen, och speciellt när jag tog ut rep, så hade jag med stor sannolikhet slagit i hög. Tog som sagt tre fall ovanför tredje bulten, utan fjärde klippt, och det var inte enorm marginal. Folk får tycka vad de vill, såklart, men jag känner att det (1) är "etiskt" okej och (2) inte påverkar graden tillräckligt för att sänka den till tex 7c+. Hade jag klarat Eddie om jag hade klippt fjärde QDn? Nej, inte den dagen. Men garanterat senare. Jag gillar adrenalin och att ha något som motiverar mig att inte falla, so sue me...

Anledningen till att jag ens tar upp graden, speciellt efter den inledande uppsatsen om hur grader är onda och förstör och förpestar och bla bla bla, är för att jag inte vill att folk ska tro att jag "nedgraderade" den bara för att vara cool.

Jag har INGEN ANING om graden, jag har ju för i helvete bara klättrat 7b+ förut! 

Med det sagt, tack för allt stöd, Johan och Rebecca, utan er hade det inte gått! Även Daniel och Jonatan ska ha tack för säkringar, beta-tänk och inte minst pushandet när jag pressade!

Tack och hej :)
/T